Du är här:
Vart tog all fisk vägen?
Vi spolar ut industriavfall och avloppsvatten i havet, jordbruket släpper ut övergödande ämnen, vi schaktar bort sand, grus och sten från havets botten, vi anlägger industriområden nära känsliga havsmiljöer, vi borrar efter olja och gas och vi tillåter farliga transporter med bristfälliga fartyg. Vi trålar rent havsbottnarna, och vi fiskar upp mer fisk än någon ens vill ha. Därför har livet i haven nu fått det svårt att klara sig.
Genom vår hänsynslösa jakt på havens snabbt krympande tillgångar utsätter vi våra hav för påfrestningar som de inte klarar av.
Moderna industriella fiskemetoder medför ofta stora fångster som aldrig förs i land – så kallade bifångster. Uppskattningsvis kastas en fjärdedel av all fisk som fångas tillbaka i havet död. För att den är av fel storlek eller ålder och därför inte får tas i land, för att den är för svårsåld eller för att fiskekvoten redan är fylld.
När vi tar upp för mycket av en viss fiskart hinner den inte fortplanta sig. Eftersom alla varelser i ett ekosystem är beroende av varandra, får överfisket svåra följder för alla arter i näringskedjan. Alldeles i vår närhet, i både Nordsjön och i Östersjön, står torskbestånden inför kollaps. Ekosystemet i Östersjön är speciellt känsligt, eftersom antalet arter är ganska litet. Enligt FN bedrivs 75 procent av det globala fisket på ett alltför hårt och därmed ohållbart sätt.
En annan typ av bifångst är de djur man inte fiskar efter men ändå får i sina nät. Det kan röra sig om andra fiskarter, marina däggdjur, sköldpaddor, fåglar, m.fl. Omkring 300 000 valar, delfiner och tumlare dör som bifångst varje år och 100 miljoner hajar dödas årligen, främst som bifångst. Vid räkfiske består över 80 procent av fångsten av andra arter än räkor. Fiskerimetoderna och redskapen är helt enkelt inte tillräckligt selektiva.
En särskilt destruktiv fiskemetod är bottentrålning. Vid bottentrålning dras enorma, tunga nät fram och tillbaka längs botten med hjälp av hjul och metallkedjor. Bottentrålarna plöjer urskillningslöst igenom allt på havets botten, de kalhugger havens korallskogar och lämnar ett öde landskap där de dragit fram. Ofta trålas samma område flera gånger om året. Det gör det helt omöjligt för havet att återhämta sig.
Allt eftersom områdena närmast kusterna blir utfiskade flyttar sig fiskeflottorna längre ut till havs. Med hjälp av avancerad teknik exploateras de sista orörda havsmiljöerna. I jakten på kortsiktiga vinster förstörs så hela ekosystem som kan behöva hundratals eller ibland tusentals år för att återhämta sig.
Finns det ingen som bestämmer?
Den allmänna principen för havens förvaltning är uttryckt i FN:s havsrättskonvention. Den ger människan frihet att använda och bruka haven – fast utan skyldighet att ta ansvar för dem. När det gäller haven har miljömyndigheterna inte samma möjligheter som på land att till exempel skapa nödvändiga reservat för att begränsa jakt och fiske, industriell etablering och farliga utsläpp. Lagarna som idag reglerar mänsklig aktivitet till havs tar inte hänsyn till miljön.
Vad kan vi göra?
Om haven ska kunna räddas, är det av avgörande betydelse att våra folkvalda förstår att vi förstår sammanhangen – att de vet att vi vet – och börjar agera därefter. Genom att vi meddelar vår ståndpunkt till de som kan genomdriva politiska beslut, så låter vi våra representanter förstå vad vi vill, och ger dem argument och motivation att hjälpa oss.
Idag är förvaltningen av haven uppdelad mellan de som nyttjar dem:
- Fiskeministrar tar alla beslut som rör fiske.
- Transportministrar tar alla beslut som rör transporter till havs.
- Oljemyndigheter tar alla beslut som rör oljeborrning.
- Miljömyndigheterna är till stor del oförmögna att agera.
Ingen har mandat att ta beslut som är nödvändiga för att skydda de marina ekosystemen.
Om
de nuvarande bestämmelserna kunde moderniseras – om vi istället börjar
hantera haven som en sammanhängande helhet; om miljömyndigheterna ges
möjlighet att begränsa människans exploatering av haven; om
fiskeindustrin anpassar sina metoder efter vad haven klarar av, och
följer den samlade forskningens rekommendationer; om vi får ett nätverk
av marina reservat – så kan vi ge havens invånare en chans att klara
sig kvar.
Vi spolar ut industriavfall och avloppsvatten i havet, jordbruket släpper ut övergödande ämnen, vi schaktar bort sand, grus och sten från havets botten, vi anlägger industriområden nära känsliga havsmiljöer, vi borrar efter olja och gas och vi tillåter farliga transporter med bristfälliga fartyg. Vi trålar rent havsbottnarna, och vi fiskar upp mer fisk än någon ens vill ha. Därför har livet i haven nu fått det svårt att klara sig.
Genom vår hänsynslösa jakt på havens snabbt krympande tillgångar utsätter vi våra hav för påfrestningar som de inte klarar av.
Moderna industriella fiskemetoder medför ofta stora fångster som aldrig förs i land – så kallade bifångster. Uppskattningsvis kastas en fjärdedel av all fisk som fångas tillbaka i havet död. För att den är av fel storlek eller ålder och därför inte får tas i land, för att den är för svårsåld eller för att fiskekvoten redan är fylld.
När vi tar upp för mycket av en viss fiskart hinner den inte fortplanta sig. Eftersom alla varelser i ett ekosystem är beroende av varandra, får överfisket svåra följder för alla arter i näringskedjan. Alldeles i vår närhet, i både Nordsjön och i Östersjön, står torskbestånden inför kollaps. Ekosystemet i Östersjön är speciellt känsligt, eftersom antalet arter är ganska litet. Enligt FN bedrivs 75 procent av det globala fisket på ett alltför hårt och därmed ohållbart sätt.
En annan typ av bifångst är de djur man inte fiskar efter men ändå får i sina nät. Det kan röra sig om andra fiskarter, marina däggdjur, sköldpaddor, fåglar, m.fl. Omkring 300 000 valar, delfiner och tumlare dör som bifångst varje år och 100 miljoner hajar dödas årligen, främst som bifångst. Vid räkfiske består över 80 procent av fångsten av andra arter än räkor. Fiskerimetoderna och redskapen är helt enkelt inte tillräckligt selektiva.
En särskilt destruktiv fiskemetod är bottentrålning. Vid bottentrålning dras enorma, tunga nät fram och tillbaka längs botten med hjälp av hjul och metallkedjor. Bottentrålarna plöjer urskillningslöst igenom allt på havets botten, de kalhugger havens korallskogar och lämnar ett öde landskap där de dragit fram. Ofta trålas samma område flera gånger om året. Det gör det helt omöjligt för havet att återhämta sig.
Allt eftersom områdena närmast kusterna blir utfiskade flyttar sig fiskeflottorna längre ut till havs. Med hjälp av avancerad teknik exploateras de sista orörda havsmiljöerna. I jakten på kortsiktiga vinster förstörs så hela ekosystem som kan behöva hundratals eller ibland tusentals år för att återhämta sig.
Finns det ingen som bestämmer?
Den allmänna principen för havens förvaltning är uttryckt i FN:s havsrättskonvention. Den ger människan frihet att använda och bruka haven – fast utan skyldighet att ta ansvar för dem. När det gäller haven har miljömyndigheterna inte samma möjligheter som på land att till exempel skapa nödvändiga reservat för att begränsa jakt och fiske, industriell etablering och farliga utsläpp. Lagarna som idag reglerar mänsklig aktivitet till havs tar inte hänsyn till miljön.
Vad kan vi göra?
Om haven ska kunna räddas, är det av avgörande betydelse att våra folkvalda förstår att vi förstår sammanhangen – att de vet att vi vet – och börjar agera därefter. Genom att vi meddelar vår ståndpunkt till de som kan genomdriva politiska beslut, så låter vi våra representanter förstå vad vi vill, och ger dem argument och motivation att hjälpa oss.
Idag är förvaltningen av haven uppdelad mellan de som nyttjar dem:
- Fiskeministrar tar alla beslut som rör fiske.
- Transportministrar tar alla beslut som rör transporter till havs.
- Oljemyndigheter tar alla beslut som rör oljeborrning.
- Miljömyndigheterna är till stor del oförmögna att agera.
Ingen har mandat att ta beslut som är nödvändiga för att skydda de marina ekosystemen.
Om
de nuvarande bestämmelserna kunde moderniseras – om vi istället börjar
hantera haven som en sammanhängande helhet; om miljömyndigheterna ges
möjlighet att begränsa människans exploatering av haven; om
fiskeindustrin anpassar sina metoder efter vad haven klarar av, och
följer den samlade forskningens rekommendationer; om vi får ett nätverk
av marina reservat – så kan vi ge havens invånare en chans att klara
sig kvar.
