GMO i EU

När ett bioteknikföretag vill lansera en ny GMO fyller företaget i en ansökan i det land där de vill lansera produkten. Ansökan ska innehålla en riskbedömning för hälsa och miljö. Det är alltså samma företag som vill tjäna pengar på en GMO, som utvärderar riskerna med sin produkt. Eftersom olika länder har olika inställning till GMO kan företagen taktiskt välja att ansöka i det mest positiva landet, som sedan öppnar upp för hela EU:s marknad.

Företagets vetenskapliga analys ska sedan granskas av den europeiska livsmedelssäkerhetsmyndigheten, EFSA. Men systemet fungerar inte. Trots att många underlag är mycket bristfälliga köper EFSA industrins forskningsresultat rakt av. Många av de forskare som sitter i EFSA har starka band till bioteknikindustrin. Hittills har myndigheten godkänt samtliga av de inkomna ansökningarna, utan att redogöra för skiljaktiga åsikter eller vetenskaplig osäkerhet. Och det är det här underlaget - som inte är offentligt och som aldrig skulle hålla för en vetenskaplig publicering - som EU-kommissionen baserar sina beslut på.

Innan EU-kommissionen fattar sitt beslut får alla medlemsländer rösta i en komplicerad omröstning där olika röster väger olika starkt. Tre länder röstar konsekvent för alla nya GMO - ett av dem är Sverige. Eftersom medlemsländerna alltid är oeniga, går beslutet till EU-kommissionen. Trots att endast 27 procent av EU:s medlemsländer stödjer genmodifierad mat har kommissionen inte avslagit en enda ansökan.

Nationella förbud

När EU-kommissionen godkänner en ny GMO blir den godkänd i samtliga EU-länder. Men enskilda nationer kan införa nationella förbud om det finns vetenskapliga belägg för att organismen medför risker för miljön eller människors hälsa. På de grunderna har sex EU-länder, Grekland, Frankrike, Österrike, Ungern, Luxemburg och Tyskland infört nationella förbud mot MON810, den enda GMO-gröda som odlas kommersiellt inom EU. I mars 2009 röstade över tjugo av EUs medlemsländer emot kommissionens förslag att häva de nationella förbuden i Österrike och Ungern.

2003 anmälde USA EU till Världshandelsorganisationen, WTO. USA menade att de nationella förbuden var ett handelshinder och ett brott mot WTO-reglerna. Dessutom hade EU inte godkänt en enda ny GMO-gröda sedan 1998. USA menade att det var samma sak som att ha ett generellt förbud mot gengrödor och det är otillåtet enligt ett internationellt fördrag om livsmedelsstandard. EU valde då att börja godkänna nya gengrödor 2004.

I november 2006 kom WTO:s utslag, som gick på USA:s linje. Världshandelsorganisationen hade inga synpunkter på om GMO är säkra eller inte men slog fast att de nationella förbuden är att betrakta som handelshinder. Men WTO:s utslag strider mot Cartagenaprotokollet, som 140 länder har undertecknat. Där står det att länder med hänsyn till försiktighetsprincipen får förbjuda GMO som skulle kunna påverka den biologiska mångfalden negativt.

"I syfte att skydda miljön ska försiktighetsprincipen tillämpas så långt möjligt och med hänsyn tagen till staternas möjligheter härtill. Om det föreligger hot om allvarlig eller oåterkallelig skada, får inte avsaknaden av vetenskaplig bevisning användas som ursäkt för att skjuta upp kostnadseffektiva åtgärder för att förhindra miljöförstöring."
Princip 15 "Försiktighetsprincipen", Rio deklarationen

Inför WTO försvarade EU-kommissionen sina medlemsländers förbud med argumentet att testmetoderna - 14-90 dagars utfodringsförsök på djur - inte kan bevisa att grödorna är ofarliga. Det enda utfodringsförsöken kan visa är om grödan är direkt giftig men de långsiktiga hälsoeffekterna säger testerna ingenting om.

Men officiellt är EU-kommissionen kritisk till de nationella förbuden, även om den ännu inte har ställt något land inför rätta. Däremot har förbuden varit uppe till omröstning i EU vid ett flertal tillfällen. Senast gällde det Österrikes och Ungerns förbud mot en genmodifierad majs från Monsanto (MON 810), i december 2006 och februari 2007.

Sverige var båda gångerna ett av de få länder (4 av 25 respektive 4 av 27) som röstade för att tvinga Österrike och Ungern att öppna upp för majsen. Sverige försökte alltså tvinga på andra medlemsländer en genmajs som länderna i fråga inte ville ha. Men det gick ändå bra både för Österrike och för Ungern, eftersom den stora majoriteten stödde förbuden.