Skip navigation.

Bifångst kallas allt det som kommer med "på köpet". I många fall slängs bifångsten helt enkelt tillbaka i havet - död eller döende. När man trålar efter räkor kan bifångsten utgöra hela 90 procent av den totala fångsten.


Delfiner dödade i trålnät. Tusentals tumlare och delfiner dör varje år som bifångst. © Greenpeace / Gavin Newman

Sjöfåglar, sköldpaddor, delfiner, tumlare och haj är några av de djur som faller offer helt i onödan. Bifångsten kan även bestå av kommersiella fiskarter som inte säljs vidare för att de är av för liten storlek eller kvoterna redan är fyllda. Allt mellan 6,8 till 27 miljoner ton fisk skulle i teorin utgöra bifångst varje år, vilket visar både hur osäkra uppgifterna är och hur enormt problemet är.

Nya rapporter visar att ca 8 procent av den globala fiskfångsten utgörs av bifångst, men tidigare uträkningar indikerar att ca en fjärdedel kastas överbord. Ingen kan med säkerhet säga hur stort problemet egentligen är.

Bifångst ses som ett av de mest allvarliga hoten mot den marina miljön som det moderna fisket idag utgör.

Typer av bifångst

Olika typer av fiskemetoder resulterar i olika typer av bifångst: nät dödar delfiner, tumlare och valar, fiske med långlina dödar fåglar, och bottentrålning är helt förödande för de marina ekosystemen.

Man brukar räkna med att 100 miljoner hajar och rockor dödas varje år. jakten på tonfisk, vilken tidigare hade hög andel delfiner i sin bifångst, är också skyldiga till att ett stort antal hajar dör. Ca 300,000 valdjur (valar, delfiner and tumlare) dör som bifångst varje år då de fastnar i fiskenäten och inte kan komma loss.

Fåglar dyker efter betet som placeras på långa fisklinor, sväljer både lina och krok och dras ner under vattnet där de drunknar. Ca 100,000 albatrosser dör på detta sätt varje år och många arter riskerar att utrotas på grund av denna fiskemetod.

Den destruktiva bottentrålningen skövlar havets botten och ödelägger de arter som lever där. Fångsten inkluderar både den fisk som man är ute efter, liksom en stor del kommersiellt ointressant bifångst, som t.ex. sjöstjärnor och svampar.

En enda omgång med bottentrålare förstör upp till 20 procent av havsbottnens fauna och flora. Räkfisket är den del av fiskindustrin som har allra högst andel bifångst - över 80 procent av en fångst innehåller ofta helt andra arter än de räkor man är ute efter.

Lösningar

Det finns tekniska lösningar som kan reducera mängden bifångst. Sköldpaddssäkra anordningar används av vissa räkfiskare för att undvika att döda olika sköldpaddsarter. När det gäller fiske med långlina så kan man reducera antalet dödade fåglar påtagligt genom att förändra sättet man placerar fiskkroken samt använda sig av anordningar som skrämmer bort fåglarna.

För att undvika att delfiner fastnar i fisknäten finns det andra metoder man kan använda. Så kallade "pingers" är små ljudsändare och delfindetektorer som man sätter fast i näten, men det är inte alltid att de fungerar. Det finns också konstruktioner som tvingar delfiner, hajar och liknande upp och ut ur nätet.

Trots att teknisk utrustning kan hjälpa till en del så kan de tyvärr inte lösa hela problemet. Anordningarna kräver kontinuerlig övervakning för att man ska kunna avgöra hur väl de verkligen fungerar och de problem som kan uppkomma måste man ta tag i genast.

Realistiskt sett fungerar dessa anordningar bara med en väl fungerande och effektivt genomförd fiskeförvaltning.På en global nivå är förmodligen det enda sättet att få bukt med problemet med bifångst att införa mycket hårdare regler. Det kan man bäst uppnå genom att skapa marina reservat.

Vad gäller arter som rör sig över stora ytor, som t.ex. sjöfåglar och valdjur, är det enda effektiva sättet att helt sluta använda de fiskemetoder som är skadliga eller dödliga för dessa arter.