Svartfiske

Svartfiske - illegalt, orapporterat och oreglerat fiske - är ett stort problem. Samhällen lämnas utan mat och inkomst och havsmiljön utplånad och tom. Det är skrämmande lätt att fiska illegalt och ännu lättare att undgå straff.

I Barents hav uppskattas det att var fjärde landad torsk är illegalt fiskad. I Östersjön är situationen ännu allvarligare - officiella uppskattningar säger att mellan 45 och 100% utöver kvoterna fångas illegalt. Det är en mycket tung börda på ett så kraftigt försvagat fiskebestånd, och riskerar att helt underminera de ansträngningar som görs för att förvalta fiskebestånden.

Svartfiskare döljer sin identitet och ursprung, ignorerar eller bryter mot regler och seglar ofta med flaggor från länder som inte ställer några frågor om fisket de bedriver.

Genom ett klick med datormusen, för så lite som 500 US-dollar och ibland inom 24 timmar, kan man köpa flaggor över Internet från länder som Malta, Panama, Belize, Honduras, St Vincent och Grenada. Under 2001 uppskattade Greenpeace att det fanns minst 1300 fartyg till havs som fiskade på en industriell (kommersiell) nivå, men illegalt.

Regeringar runt om i världen är långt ifrån att ha kommit tillrätta med den svarta handeln, och de gör väldigt lite för att kontrollera aktiviteterna eller vad som landas i deras egna hamnar. Den stulna fisken är oftast illegalt överflyttad till transportfartyg med frysar, kända som "reefers", blandad med laglig fångst och såld i "lagliga" hamnar som Las Palmas, Eemshaven och Suva. Svartfiskeflottor använder samvetslöst dessa hamnar utan restriktioner för att kunna fortsätta med sina destruktiva aktiviteter.

Länder som är offer för plundringen är vanligtvis de som har sämst förutsättningar att kunna utöva lagar i sina egna vatten - ofta har de knappt råd att hålla sina få polisbåtar flytande - de kan helt enkelt inte tävla med tjuvar från stora industrier.

Men tjuvfiskefartyg, deras ägare och besättning är inte omöjliga att spåra. De kan hittas i omkring 80 olika länder inklusive Europeiska unionen, Taiwan, Panama, Belize och Honduras.

Det görs för lite

Ingen lyssnar på upprepade krav från miljö- och rättsgrupper som vill sätta stopp för tjuvfisket. Trots olika internationella kommittéer och aktionsplaner som godkänts de senaste fem åren för att bekämpa tjuvfiske, har illegala fartyg inte minskat utan snarare ökat sin verksamhet.

Och det är inte bara fråga om stöld. Miljöförstöring går hand i hand med tjuvfiske. Eftersom de arbetar utanför reglerna är det fritt fram att använda fisketekniker som förstör livet till havs.

Från öarna i södra delen av Stilla havet, till kustsamhällen i västra Afrika, kan svartfiskare hämta sin fisk för att sedan sälja den i Europeiska och Asiatiska hamnar. FN uppskattar att Somalia förlorar 300 miljoner US-dollar per år till tjuvfiskarna och Guinea förlorar 100 miljoner amerikanska dollar. Globalt går mer än 4 miljarder dollar förlorade varje år.

Tonfiskbeståndet runt Tanzania, Somalia, Papua Nya Guinea och Tuvalu fiskas med gigantiska nät som skopar upp hela stim inklusive unga fiskar som är livsviktiga för en framtida ökning av fiskbeståndet. Den fisk som inte är värd tillräckligt med pengar på marknaden slängs tillbaka död, trots att de skulle kunna ge mat och inkomst för andra.

Svarttfiske kan stoppas. Regeringar kan förbjuda bekvämlighetsflagg och stoppa fiske- och leveransfartyg. Det är en fråga om politisk vilja att driva igenom regler som behövs för att skydda havsmiljön och de samhällen som är beroende av den.

Många åtaganden har gjorts men tiden är kommen för verklig förändring.