Valjaktens blodiga historia

Trots att valfångst har bedrivits i hundratals år klarade sig många valar undan valjägare, tack vare sin storlek och snabbhet. Det gäller till exempel blåvalen. Det var inte förrän vid sekelskiftet som dödstalen började stiga. På ett halvt århundrade hann flera arter drivas till gränsen av utrotning.

Framstegen inom fartygskonstruktion, samt uppfinnandet av harpunkanonen 1870, gjorde att man började bygga speciella valfångstfartyg. Det var snabba fartyg med en utrustning som gjorde att de klarade av att ta sig runt hela världen i jakten på bytet. Det var en jakt som ledde dem till Antarktis.

Det första valfångstlägret etablerades i Antarktis 1904, och där sköt man ett par hundra valar om året. Tio år senare steg dödstalen till att närma sig tusentals valar, 40 procent av den sammanlagda valfångsten i världen. 1925 började valfångstfartygen anlända till Antarktis. De första flottorna leddes av engelsmän och norrmän.

Under tiden hade man utanför den japanska kusten bedrivit en blygsam valjakt, en jakt som varat i 400 år. Några lokala kustsamhällen hade dödat omkring 150 valar varje år, med hjälp av nät. Men de tekniska framstegen, som avancerade harpungevär, gjorde att man slutade med att fånga valar i nät. 1907 sköt man 1000 valar per år. Snart fanns det inga valar kvar runt den japanska kusten. Först försvann de största valarna. 1911 var bytet 243 blåvalar utanför japanska kusten, men 1934 kunde man bara hitta och skjuta 21 blåvalar.

En val styckas upp

I mitten av 1930-talet hade haven runt Antarktis blivit den internationella arenan för valslakt. Flottor från England, USA, Argentina, Danmark, Japan, Norge, Nederländerna, Ryssland och Tyskland tävlade mot varandra, och antalet valar sjönk drastiskt. Tio år senare var valarna utrotningshotade, och världen började få upp ögonen för valfångstflottornas girighet.

1946 grundades internationella valkommissionen (IWC). I sina stadgar slog man fast att det var viktigt att alla arter skyddades från överfiskning. Men industrins påtryckningar var starka, och valslakten fortsatte. IWC:s första försök att skapa ett reservat för valar, ett område som bestod av en fjärdedel av det som nu kallas Södra ishavet, höll bara i nio år.

IWC förbjöd till slut 1965 fångsten av blåval i Antarktis. Valjägarnas svar blev att ignorera förbudet, samt att fortsätta med att fånga mindre arter av val. Till exempel fångade den ryska valfångstflottan illegalt över 90 000 valar, inklusive helt fridlysta arter, i Antarktis mellan 1965-1970.

Plundringen i Antarktis vatten fortsatte emellertid och fångsterna sjönk kraftigt. IWC svarade med att skydda flera arter, sillvalen fick totalt skydd 1975 och sejvalen 1979. Medan Norge, England och Nederländerna upphörde med att jaga val i Antarktis, så vände de ryska och japanska valfångstflottorna sin uppmärksamhet mot den minsta av de stora valarna: vikvalen.

Greenpeace anslöt sig till valfångstmotståndet 1975. Då försvarade man för första gången en val genom att placera en gummibåt mellan ett ryskt valfångstfartyg, Dalniy Vostok, och en val. Trots att de utsatte människor för fara, sköt ryssarna från skeppet. De missade gummibåten med en hårsmån, och träffade valen. Bilderna från händelsen kablades blixtsnabbt ut över hela världen, och skapade världsopinion mot valjakt.

Det var startskottet för Greenpeace kamp för att försvara valarna, en strid som pågått de senaste 30 åren. Greenpeace har konfronterat valfångstflottor från Australien, Norge, Ryssland, Spanien, Island, Peru och Japan. Aktivister har många gånger riskerat livet för att försvara valarna, de har blivit blåslagna, arresterade, och fängslade. Deras kamp har spelat en stor roll i den internationella överenskommelsen om valfångststopp, och i att ett reservat för valar skapades i Södra ishavet.

Med hjälp av ett massivt stöd från allmänheten, samlade Greenpeace 1985 in en miljon underskrifter från människor som ville stoppa valjakten. Signaturerna lämnades till IWC, och ett år senare kom förbudet mot valjakt. 1993 lämnades två miljoner underskrifter till amerikanska regeringen, med kravet om ett reservat för valar i Södra ishavet. 1994 kom beslutet från IWC – reservatet i Södra ishavet skulle bli verklighet.

Japans svar på förbudet blev att minska sin årliga fångst av vikval till något fler än 300 valar, och kallade fångsten för “vetenskaplig”, för att på detta sätt kunna strunta i IWC:s förbud. Men den här säsongen har valfångstkvoten ökat, och nu ska man skjuta hela 935 vikvalar. Den japanska valfångstflottan planerar också att skjuta större arter av val, sillval och knölval, under de kommande två åren.

Därför kommer Greenpeace för sjunde gången återvända till Södra ishavet, för att försvara valreservatet, skydda valarna, och ännu en gång kräva ett stopp för all valjakt.

Även inte alla är så lyckligt lottade att de kan följa med på ett av Greenpeaces fartyg, så kan vem som helst följa fartyget Esperanza via internet.