Du är här:
De fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet har tillsammans den största kärnvapenarsenalen i världen. USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina har över 35 000 kärnvapen. Samtliga länder jobbar på att behålla, förbättra och, om det är nödvändigt, utöka sin arsenal.
Israel har konstruerat mellan 100 och 400 kärnvapen sedan 1950 - en sofistikerad arsenal som är större än Storbritanniens - med missiler som har en räckvidd på åtminstone 3500 km. Man tror att landet har ansenliga kemiska- och biologiska vapenprogram - vapen som ska ha använts i det förflutna - men informationen om det är knapphändig. Landet har inte skrivit under icke-spridningsavtalet eller något annat vapenkontrollavtal och vägrar att låta FN inspektera sina kärnvapenfaciliteter.
Syrien har ett av de största förråden av kemiska vapen i regionen med scudmissiler som kan avfyra vapnen. Enligt den amerikanska underrättelsetjänsten började Syrien utveckla ett offensivt kemiskt krigsprogram under tidigt 70-tal "som ett resultat av ett upplevt israeliskt hot" och samma källa antar att landet nu har ett biologiskt vapenprogram. Chefen för CIA, William Webster, intygade 1989 att: "Västeuropeiska företag var bidragande till att förse regimen med de nödvändiga kemikalierna och utrustningen."
Egypten antas ha använt kemiska vapen i Yemen på 1960-talet och man tror att landet fortfarande har den förmågan.
Iran håller på att anrika uran, som regeringen menar ska användas till kärnkraft. Den amerikanska regeringen menar däremot att uranet kommer att användas till kärnvapen.
Irak hade 1990 ett avancerat kärnvapenprogram och ett stort lager av kemiska- och biologiska vapen, som byggdes upp med hjälp av företag i många länder och med USA:s och andra västregeringars vetskap. Vapnen förstördes av FN:s vapeninspektörer efter Gulfkriget 1991.
Indien och Pakistan chockade världen när de visade upp sitt kärnvapen-testprogram, genom att detonera varsin atombomb 1998. Västvärlden svarade med att införa ekonomiska och tekniska sanktioner, men de flesta av dem lyftes för att försäkra sig om ländernas stöd i kriget mot Afghanistan. Indien och Pakistan är nu accepterade medlemmar i det internationella samfundet och deras illegala kärnvapenprogram ignoreras.
150 västföretag, varav 24 amerikanska, har sedan 1975 försett Irak med utrustning och kunskap, som gjort det möjligt för Irak att bygga upp ett massförestörelsevapen-program. Den informationen fick FN av Irak i december 2002, men USA granskade materialet på grund av dess "känsliga" natur, innan de gav det till de icke-permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet. Den fullständiga rapporten läckte sedan ut till pressen.
Även efter Iraks fruktansvärda attack mot Halabja 1988, då minst 5000 civila irakiska kurder i Irak dödades (vilket USA och Storbritannien angav som en anledning till att göra sig av med Saddam Hussein) ansträngde sig västföretag till det yttersta för att avdramatisera betydelsen av attacken. Till en början anklagade de Iran för illdådet och i december 1988 sålde det amerikanska företaget Dow Chemical bekämpningsmedel för 1,5 miljoner dollar till Irak, trots den amerikanska regeringens farhågor att medlen kunde användas till att framställa kemiska vapen. En export-importbank rapporterade att de inte kunde finna någon anledning att stoppa försäljningen, trots bevis på att bekämpningsmedlen var ytterst giftiga för människor och vid användning skulle orsaka död genom kvävning.
Det är uppenbart att detta dubbla regelverk för vem som får ha massförstörelsevapen och när används efter behag. När det var i den amerikanska och andra regeringars intresse att stödja Saddam Hussein gentemot den gemensamma ärkefienden, Iran, så var det acceptabelt att landet hade massförstörelsevapen. När Irak sedan slutade vara en strategisk allierad, måste landet avväpnas till vilken kostnad som helst.
Greenpeace menar att inget land ska ha rätt att ha massförstörelsevapen. Alla länder ska behandlas enligt samma regler. Verktyget för en fredlig, icke-våldsam övergång till en värld utan massförstörelsevapen finns inom systemet för FN-stadgan. Vi uppmanar alla länder att fortsätta utveckla dessa system. Det är idag den enda tillgängliga vägen mot total nedrustning.
Israel har konstruerat mellan 100 och 400 kärnvapen sedan 1950 - en sofistikerad arsenal som är större än Storbritanniens - med missiler som har en räckvidd på åtminstone 3500 km. Man tror att landet har ansenliga kemiska- och biologiska vapenprogram - vapen som ska ha använts i det förflutna - men informationen om det är knapphändig. Landet har inte skrivit under icke-spridningsavtalet eller något annat vapenkontrollavtal och vägrar att låta FN inspektera sina kärnvapenfaciliteter.
Syrien har ett av de största förråden av kemiska vapen i regionen med scudmissiler som kan avfyra vapnen. Enligt den amerikanska underrättelsetjänsten började Syrien utveckla ett offensivt kemiskt krigsprogram under tidigt 70-tal "som ett resultat av ett upplevt israeliskt hot" och samma källa antar att landet nu har ett biologiskt vapenprogram. Chefen för CIA, William Webster, intygade 1989 att: "Västeuropeiska företag var bidragande till att förse regimen med de nödvändiga kemikalierna och utrustningen."
Egypten antas ha använt kemiska vapen i Yemen på 1960-talet och man tror att landet fortfarande har den förmågan.
Iran håller på att anrika uran, som regeringen menar ska användas till kärnkraft. Den amerikanska regeringen menar däremot att uranet kommer att användas till kärnvapen.
Irak hade 1990 ett avancerat kärnvapenprogram och ett stort lager av kemiska- och biologiska vapen, som byggdes upp med hjälp av företag i många länder och med USA:s och andra västregeringars vetskap. Vapnen förstördes av FN:s vapeninspektörer efter Gulfkriget 1991.
Indien och Pakistan chockade världen när de visade upp sitt kärnvapen-testprogram, genom att detonera varsin atombomb 1998. Västvärlden svarade med att införa ekonomiska och tekniska sanktioner, men de flesta av dem lyftes för att försäkra sig om ländernas stöd i kriget mot Afghanistan. Indien och Pakistan är nu accepterade medlemmar i det internationella samfundet och deras illegala kärnvapenprogram ignoreras.
Olika regler
Varför gäller då så olika regler för olika länder? Varför får Israel, Indien och Pakistan ha massförstörelsevapen men inte Irak? USA, Storbritannien och de flesta europeiska länder hjälpte till att beväpna Saddam Hussein med massförstörelsevapen, vanliga vapen och krigsfordon under 80-talet och början av 90-talet. 1992 avslöjade en rapport från ett amerikanskt senatsutskott att USA hade exporterat kemiska- och biologiska vapen, kärnvapen och missilförsvarsutrustning till Irak, inkluderande mjältbrandsbakterier, som exporterades av det amerikanska centret för sjukdomskontroll. Enligt rapporten gjordes detta med Reaganadministrationens goda minne. Regeringens sändebud var Donald Rumsfeld. Han besökte Saddam Hussein 1984 för att återuppta de irak-amerikanska relationerna, efter att USA avfört Irak från listan över terrorist-stödjande stater.150 västföretag, varav 24 amerikanska, har sedan 1975 försett Irak med utrustning och kunskap, som gjort det möjligt för Irak att bygga upp ett massförestörelsevapen-program. Den informationen fick FN av Irak i december 2002, men USA granskade materialet på grund av dess "känsliga" natur, innan de gav det till de icke-permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet. Den fullständiga rapporten läckte sedan ut till pressen.
Även efter Iraks fruktansvärda attack mot Halabja 1988, då minst 5000 civila irakiska kurder i Irak dödades (vilket USA och Storbritannien angav som en anledning till att göra sig av med Saddam Hussein) ansträngde sig västföretag till det yttersta för att avdramatisera betydelsen av attacken. Till en början anklagade de Iran för illdådet och i december 1988 sålde det amerikanska företaget Dow Chemical bekämpningsmedel för 1,5 miljoner dollar till Irak, trots den amerikanska regeringens farhågor att medlen kunde användas till att framställa kemiska vapen. En export-importbank rapporterade att de inte kunde finna någon anledning att stoppa försäljningen, trots bevis på att bekämpningsmedlen var ytterst giftiga för människor och vid användning skulle orsaka död genom kvävning.
Det är uppenbart att detta dubbla regelverk för vem som får ha massförstörelsevapen och när används efter behag. När det var i den amerikanska och andra regeringars intresse att stödja Saddam Hussein gentemot den gemensamma ärkefienden, Iran, så var det acceptabelt att landet hade massförstörelsevapen. När Irak sedan slutade vara en strategisk allierad, måste landet avväpnas till vilken kostnad som helst.
Greenpeace menar att inget land ska ha rätt att ha massförstörelsevapen. Alla länder ska behandlas enligt samma regler. Verktyget för en fredlig, icke-våldsam övergång till en värld utan massförstörelsevapen finns inom systemet för FN-stadgan. Vi uppmanar alla länder att fortsätta utveckla dessa system. Det är idag den enda tillgängliga vägen mot total nedrustning.