Du är här:
Efter USA:s första provsprängning tog det fyra år innan Sovjetunionen följde efter 1949. Sedan kom Storbritannien 1952, Frankrike 1960, Kina 1964, Indien 1974, Pakistan 1998 och Nordkorea 2006. USA har genomfört 1030 provsprängningar, Sovjetunionen 715, Frankrike 210, Storbritannien 45, Kina 45, Indien 6, Pakistan 6 och Nordkorea 1 .*
Kärnvapentester har gjorts i atmosfären, under jorden och under havsytan. Och varje gång som kärnvapen har testats har miljön tagit skada. Stora landområden är förorenade av radioaktivitet som ett resultat av atmosfäriska tester. De långsiktiga konsekvenserna av de underjordiska kärnvapentesterna är ännu okända.
Under de år på 1950- och 1960-talen som de atmosfäriska provsprängningarna var som störst förorenade radioaktivt nedfall mat, mjölk och vatten på många platser runt om i världen.
Första steget mot provsprängningsstopp
1954 föreslog Indien en överenskommelse som skulle förbjuda kärnvapentester. 1958 påbörjade USA, Sovjetunionen och Storbritannien en kärnvapenkonferens i Genève, som ledde till att USA och Sovjetunionen kom överens om att frivilligt sluta provspränga kärnvapen. Vissa frågor återstod dock att enas om. Beslut om dessa skulle tas i maj 1960. Men när Sovjetunionen sköt ned ett amerikanskt spionflygplan över Ryssland ställdes mötet in och både USA och Sovjetunionen började provspränga igen.
Kärnvapentesterna var dock kontroversiella. Greenpeace grundades 1971 som ett svar på amerikanska kärnvapentester i Alaska. Och året därpå protesterade Greenpeace mot de franska provsprängningarna i Mururoa i Stilla havet.
1991 föddes hoppet om ett slut på provsprängningarna. USA, Storbritannien, Sovjetunionen och Frankrike kom överens om att sluta testa kärnvapen (bara Kina vägrade) och i November 1993 ledde nedrustningskonferensen i Genève till att det lagligt bindande provstoppsavtalet, CTBT började utformas.
1994 diskuterades en mängd detaljer och många grundläggande frågor kring avtalet. Frankrike och Storbritannien ville kunna fortsätta utföra ”säkerhetstester”. Kina ville ha tillåtelse att genomföra ”fredliga kärnvapenexplosioner” och USA, Ryssland, Storbritannien och Frankrike ville alla vara tillåtna att utföra små kärnexplosioner.
1995 ledde Kinas provsprängning av en atombomb och Frankrikes återupptagande av provsprängningar till ett ökat tryck på förhandlingarna. I augusti skrev Frankrike, USA och Storbritannien under CTBT och därmed förbjöds alla kärnvapentester oavsett orsak och storlek på explosionen. Frankrike och Kina fortsatte däremot att planera för fler tester. Men året därpå avslutade Frankrike sitt testprogram och Kina upphörde med vidare provsprängningar i slutet av juli 1996.
Indien och Pakistan, som inte har undertecknat provstoppsavtalet, provsprängde varsin atombomb 1998. Det fördömdes då massivt av världssamfundet. Men idag möter deras olagliga kärnvapeninnehav få protester.
Den senaste provsprängningen ägde rum i oktober 2006 då Nordkorea, som tre år tidigare deklarerat att de dragit sig ur icke-spridningsavtalet, blev världens nionde kärnvapennation.
* Förutom dessa länder har även Israel tillgång till kärnvapen, även om landet inte utfört några dokumenterade provsprängningar. Tyskland, Grekland, Italien, Holland, Belgien och Turkiet förvarar amerikanska kärnvapen som medlemmar i NATO.
Kärnvapentester har gjorts i atmosfären, under jorden och under havsytan. Och varje gång som kärnvapen har testats har miljön tagit skada. Stora landområden är förorenade av radioaktivitet som ett resultat av atmosfäriska tester. De långsiktiga konsekvenserna av de underjordiska kärnvapentesterna är ännu okända.
Under de år på 1950- och 1960-talen som de atmosfäriska provsprängningarna var som störst förorenade radioaktivt nedfall mat, mjölk och vatten på många platser runt om i världen.
Första steget mot provsprängningsstopp1954 föreslog Indien en överenskommelse som skulle förbjuda kärnvapentester. 1958 påbörjade USA, Sovjetunionen och Storbritannien en kärnvapenkonferens i Genève, som ledde till att USA och Sovjetunionen kom överens om att frivilligt sluta provspränga kärnvapen. Vissa frågor återstod dock att enas om. Beslut om dessa skulle tas i maj 1960. Men när Sovjetunionen sköt ned ett amerikanskt spionflygplan över Ryssland ställdes mötet in och både USA och Sovjetunionen började provspränga igen.
Kärnvapentesterna var dock kontroversiella. Greenpeace grundades 1971 som ett svar på amerikanska kärnvapentester i Alaska. Och året därpå protesterade Greenpeace mot de franska provsprängningarna i Mururoa i Stilla havet.
1991 föddes hoppet om ett slut på provsprängningarna. USA, Storbritannien, Sovjetunionen och Frankrike kom överens om att sluta testa kärnvapen (bara Kina vägrade) och i November 1993 ledde nedrustningskonferensen i Genève till att det lagligt bindande provstoppsavtalet, CTBT började utformas.
1994 diskuterades en mängd detaljer och många grundläggande frågor kring avtalet. Frankrike och Storbritannien ville kunna fortsätta utföra ”säkerhetstester”. Kina ville ha tillåtelse att genomföra ”fredliga kärnvapenexplosioner” och USA, Ryssland, Storbritannien och Frankrike ville alla vara tillåtna att utföra små kärnexplosioner.
1995 ledde Kinas provsprängning av en atombomb och Frankrikes återupptagande av provsprängningar till ett ökat tryck på förhandlingarna. I augusti skrev Frankrike, USA och Storbritannien under CTBT och därmed förbjöds alla kärnvapentester oavsett orsak och storlek på explosionen. Frankrike och Kina fortsatte däremot att planera för fler tester. Men året därpå avslutade Frankrike sitt testprogram och Kina upphörde med vidare provsprängningar i slutet av juli 1996.
Indien och Pakistan, som inte har undertecknat provstoppsavtalet, provsprängde varsin atombomb 1998. Det fördömdes då massivt av världssamfundet. Men idag möter deras olagliga kärnvapeninnehav få protester.
Den senaste provsprängningen ägde rum i oktober 2006 då Nordkorea, som tre år tidigare deklarerat att de dragit sig ur icke-spridningsavtalet, blev världens nionde kärnvapennation.
* Förutom dessa länder har även Israel tillgång till kärnvapen, även om landet inte utfört några dokumenterade provsprängningar. Tyskland, Grekland, Italien, Holland, Belgien och Turkiet förvarar amerikanska kärnvapen som medlemmar i NATO.