Radioaktivt avfall

Varje svensk kärnreaktor producerar årligen mellan 15 och 25 ton högaktivt avfall. När det utbrända kärnbränslet lyfts ut ur en reaktor i ett kärnkraftverk är det så radioaktivt att den mängd som ryms i en snusdosa skulle kunna döda hela Sveriges befolkning. År 2010 - det år som det tidigare fanns beslut på att kärnkraften skulle vara avvecklad - har kärnkraftsindustrin i Sverige producerat 8000 ton radioaktivt avfall. Tillräckligt för att utplåna allt liv på jorden många gånger om.

I avfallet finns både kort- och långlivad radioaktivitet. Det är de mycket långlivade radioaktiva ämnena i avfallet, som t.ex. plutonium, som är den största faran. De fortsätter att vara ett hot i hundratusentals år - betydligt längre än den tid som människan har existerat. För att sätta saker i perspektiv kan påpekas att för ca 100 000 år sedan utvandrade våra förfäder från Afrika. Pyramiderna byggdes för 5000 år sedan och för 1000 år sedan var det vikingatid i Sverige.

Så hur ska vi kunna skydda människor och miljö från det dödliga avfallet? Kärnkraftsindustrin har genom åren föreslagit många olika utvägar för att komma till rätta med problemet - allt från att skicka iväg avfallet med raketer ut i rymden till att dumpa avfallet i borrhål under havsbottnen. Men den har inte lyckats uppfylla de minimikrav som ställs på teknisk verksamhet, bland annat att ingen börda får läggas på kommande generationer, varken säkerhetsmässigt eller ekonomiskt.

Flera metoder har prövats i verkligheten med katastrofala följder. Till dessa hör dumpning av radioaktiva tunnor i havet - med containrar som sprang läck - och upparbetning. Det sistnämnda är en process som omvandlar använt bränsle från kärnkraftverk så att det kan användas igen, som bränsle i kärnkraftverk eller som laddning i kärnvapen. Upparbetningen har lett till stora radioaktiva utsläpp som påträffats ända bort i Arktiska havet.

Den eviga vakten

Just nu pågår undersökningar i Sverige där man försöker avgöra om det finns någon lämplig berggrund att dumpa avfallet i, så kallat djupförvar. Tanken är att kapsla in avfallet i behållare av stål och koppar. Avfallsbehållarna ska enligt förslaget från kärnkraftsindustrins avfallsbolag, SKB, grävas ner i tunnlar 500 meter under marken där de omges med bentonit, en sorts lera. Bentoniten ska skydda behållarna mot rörelser i berget och förhindra att grundvattnet rör sig fritt. Tunnlarna ska sedan fyllas igen och förslutas för alltid.

SKB:s förslag har diskuterats i många år. Idén innehåller en rad osäkerheter, av vilka en del kanske aldrig kan lösas. Många fysiska aspekter är helt enkelt oförutsägbara, som de radioaktiva ämnenas beteende, geologiska förändringar samt påverkan på omgivningen som en följd av bränslets värmeutveckling. I sina försök att komma tillrätta med problemen upptäcker SKB hela tiden nya svårigheter utan att ens ha löst de ursprungliga problemen.

SKB menar att djupförvaret inte kommer att behöva någon bevakning och att deras ansvar för avfallet är över i och med att den sista tunnan har deponerats och tunnlarna har förslutits. Men vi kan inte veta om våra ättlingar kommer att förstå vad det är för dödlig överraskning som vi har grävt ned i jorden. Vi kan inte veta hur jordens geologiska förutsättningar förändras med tiden. Vi kan inte garantera att ingen försöker komma åt avfallet, t.ex. för att skapa atombomber. Därför är det helt vansinnigt att lämna detta dödliga arv till kommande generationer.

Djupförvaret kan inte lämnas oövervakat. En övervakning är dock mycket dyr och nästan omöjlig. Hur planerar man ett vaktschema för hundratusentals år? Vem ska betala vakternas löner? Och vad händer med den grundläggande principen för radioaktiv avfallshantering att bördan inte ska läggas på kommande generationer? Problemen med en övervakning är enorma, men att inte övervaka över huvud taget är kriminellt. 

Tills vi hittar en lösning måste vi:

• Omedelbart sluta producera mer avfall. De radioaktiva avfallshögarna växer för varje dag och problemet med dem.
• Erkänna att ett oåtkomligt djupförvar är en oacceptabel metod med allt för stora svagheter och säkerhetsbrister.
• Satsa på ett intensivt forskningsprogram, som på sikt kan lyckas hitta en acceptabel lösning. Men det förutsätter att inget mer avfall produceras under tiden.
• Förvara existerande avfall i tillfälliga mellanlager, som måste uppfylla högt ställda krav på säkerhet. Lagret måste kunna kontrolleras, så att man kan upptäcka eventuella fel under lagringen.
• Avfallet måste lagras åtkomligt, så att man kan åtgärda eventuella problem och så att man kan ta ut bränslet från förvaret om man i framtiden hittar en acceptabel lösning.
• Mellanlagringen av avfallet måste ske på plats, vid kärnkraftverken, så att risker för olyckor vid transport elimineras.
• Lagret måste övervakas, så att avfallet, som innehåller plutonium, inte kommer på villovägar.
• Övervakningen bör ligga under internationell kontroll, så att säkerheten garanteras oavsett kommande politiska förändringar i Sverige.

Läs mer: Djupförvar av kärnavfall (KBS-3)