Kärnkraft och kärnvapen

Kärnkraften var från början en biprodukt av kärnvapenproduktionen. Varje stat som har tillgång till kärnkraft kan också utveckla kärnvapen. Det som behövs är anrikat uran eller plutonium.

Plutonium är ett radioaktivt grundämne, det farligaste ämne man känner till. Det bildas som biprodukt i alla kärnreaktorer vid normal reaktordrift.

Uran är också ett radioaktivt grundämne som anrikas (koncentreras) och används som bränsle i kärnkraftverkens reaktorer. Om man anrikar det ännu mer kan man skapa en atombomb. Den så kallade fredliga kärnkraften kan alltså användas till kärnvapentillverkning. 

1957 bildades IAEA, Internationella atomenergiorganet, med uppdrag att förespråka kärnkraft världen över, men på samma gång förhindra att fler länder än de fem kärnvapennationerna (USA, Storbritannien, Kina, Ryssland och Frankrike) utvecklade kärnvapen. För detta arbete tilldelades byrån Nobels fredspris 2005.  

Om man ser på "resultaten" av IAEA:s dubbla strategi, så kan man konstatera att Israel, Indien och Sydafrika utvecklade kärnvapen innan kalla kriget ens var slut. Sydafrika förstörde sedan sin arsenal av kärnvapen vid apartheidsystemets fall i början av 1990-talet.

1998 chockade Indien och Pakistan världen med sina kärnvapentester. 2006 provsprängde Nordkorea förmodligen en atombomb. Och misstanken att Saddam Hussein i hemlighet utvecklade massförstörelsevapen var den officiella orsaken till USA:s invasion av Irak. Idag misstänks Iran för att bygga kärnkraftverk bara för att få tillgång till material för framtida kärnvapen.

Få diskuterar det faktum att för varje nytt land som skaffar sig kärnkraftsteknologi, utöver de 31 som redan har det, så kommer det att bli svårare att förhindra missbruk av teknologin i militärt syfte. Dr. Mohamed El Baradei, generaldirektör för IAEA, säger på organets hemsida:

"Skulle en stat med fullt utvecklad kärnkraftskapacitet av någon anledning besluta sig för att bryta sig fri från sitt åtagande att inte utveckla kärnvapen, är de flesta experter eniga om att ett kärnvapen skulle kunna produceras inom ett par månader."

Kärnkraft och terrorism

Förutom risken att fler länder utvecklar kärnkraft, finns det även en risk att terrorister kommer över nukleärt material t.ex. plutonium och skapar så kallade "smutsiga bomber". En smutsig bomb är en konventionell bomb fylld med radioaktivt material. Detonering av en sådan bomb skulle kosta en stor mängd människoliv och göra platsen för explosionen obeboelig för lång tid framöver. 

Det är något som FN:s generalsekreterare Kofi Annan har uttryckt sin oro över:"Kärnkraftsterrorism ses fortfarande som science fiction - jag önskar att det var så. Men tyvärr lever vi i en värld med ett överskott av livsfarliga material och med rik teknologisk kunskap, där vissa terrorister tydligt redogör för sina avsikter att orsaka ett katastrofalt stort antal dödsfall".

Dessutom finns risken att terrorister eller krigförande stater angriper kärnkraftverk, eftersom det kan ge en så stor och förödande effekt. Dels kan man vid en attack mot ett kärnkraftverk slå ut stora delar av energiförsörjningen i de länder som gjort sig beroende av kärnkraftsel (t.ex. Sverige). Dels kan en attack mot ett kärnkraftverk leda till en stora radioaktiva utsläpp. Ytterligare en anledning att angripa ett kärnkraftverk i krig skulle kunna vara att man misstänker att anläggningen används till att framställa kärnvapen.

Hur många attacker som planerats men av olika anledningar inte omsatts i praktiken kan vi inte veta. I en intervju på TV-kanalen Al-Jazeera den 10 september 2002 framförs påståendet att Al Quaida från början hade planerat att inkludera ett kärnkraftverk i attacken 2001. Några år senare hittades detaljerade planer över Storbritanniens kärnkraftsanläggningar i en bil kopplad till bombningarna i London i juli 2005. Och samma år greps tre misstänkta terrorister vid Lucas Heights forskningsreaktor nära Sydney i Australien.

En direkt konsekvens av det påtagliga hot som terroristattackerna utgör är att regeringar och kärnkraftsindustrin försöker avhålla allmänheten information kring hur industrin fungerar rent tekniskt. Sådana restriktioner innebär inte att man kan garantera att inga terroristattacker mot kärnkraftsverk kan genomföras. Däremot reducerar det allmänhetens (och kritiska organisationer som Greenpeace) möjlighet att ifrågasätta undermålig säkerhet på kärnkraftverken.

Det bästa sättet att garantera en högre säkerhet är inte att undanhålla medborgarna information - det är att avveckla kärnkraften och istället investera i förnyelsebar energi och energieffektiviseringar. En vindturbin eller en solkraftspanel utgör, till skillnad från en kärnkraftsanläggning, inte attraktiva måltavlor för terroristorganisationer.

Läs mer: Nedrusta nu!