Uranbrytning

Uran förekommer naturligt i jordskorpan i form av uranmalm och bryts i gruvor och dagbrott. Under några år i slutet av 60-talet bröt man svenskt uran. Tanken var att uranet skulle användas till de svenska kärnvapnen som då planerades.

Uranbrytningen var dock kommersiellt olönsam och när miljöförstörelsen blev tydlig för allmänheten upphörde brytningen. Idag importerar vi uran till våra kärnkraftverk från i huvudsak Kanada, Ryssland och Niger. Det finns företag som är intresserade av att börja bryta svenskt uran igen men regeringen har inte gett dem tillstånd att göra det.

Precis som olja, kol och gas är uran en ändlig resurs. Om vi fortsätter att använda motsvarande mängd uran som idag, så kommer världens lättillgängliga uranreserver att räcka i 40 till 50 år, enligt IAEA, Internationella atomenergiorganet. Skulle kärnkraften expandera ytterligare kommer urantillgången att ta slut ännu tidigare. Och när urankoncentrationen i marken börjar minska, krävs ett mer omfattande utvinningsarbete med ännu större påverkan på människors hälsa och miljön.

Från malm till kärnbränsle

Utvinning: Då man bryter uranmalm frigörs radioaktiva gaser, som till exempel radon, och en mängd radioaktivt damm släpps ut. När man andas in dammet och radonet ökar risken för lungcancer och andra lungsjukdomar väsentligt - en risk som gruvarbetarna utsätts för, speciellt i de fall där arbetarna inte har tillräcklig skyddsutrustning. När man sedan lakar ur uranet från malmen bildas en stor volym flytande radioaktivt och giftigt avfall. Avfallet samlas oftast i stora sjöar där vätskan avdunstas, medan det radioaktiva slammet blir kvar i många generationer - något som de uranimporterande länderna inte tar något ansvar för.

Omvandling: Uranet transporteras sedan långa sträckor till så kallade konverteringsanläggningar där det omvandlas till uranhexafluorid. Även denna konvertering producerar stora mängder avfall, som i vissa fall förgiftar grund- och ytvatten. Uranhexafluorid är ett instabilt och flyktigt ämne som reagerar häftigt tillsammans med vatten eller vattenånga. Reaktionen producerar gas och partiklar som lätt sprider sig i luften och vatten. Ämnena är giftiga, frätande och lågt radioaktiva. Det har skett en mängd olyckor under hantering av uran i denna form.

Anrikning: Nästa steg är anrikningen, där man höjer koncentrationen av uran 235 i blandningen. Processen är mycket lik anrikningen av uran till kärnvapen. FN anser därför att anrikningsanläggningarna utgör en potentiell risk för spridning av kärnvapen. Det slutliga steget är omkonverteringen av uranhexafluorid till en mer stabil form av uran och tillverkningen av själva bränslet. Även under denna process produceras en mängd avfall.

Bildspel: Den prisbelönte fotografen Václav Vašků skildrar konsekvenserna av uranbrytningen i Tjeckien

Nej till uranbrytning
En hemsida för information om de hot som finns genom prospektering och eventuell senare utvinning av uran och andra metaller.

Skriv under namninsamlingen...

mot uranbrytning i Västerbotten
mot undersöknings-tillstånd för skifferbrytning på Österlen
mot provborrning på Majsaberget