Globala åtgärder

I samband med ozonforskningen under första halvan av åttiotalet upptäckte forskarna att koncentrationen av växthusgaser i atmosfären hade ökat stadigt. Som en reaktion på upptäckten bildades 1988 FN:s klimatpanel, IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change). Panelen består av arbetsgrupper av forskare och experter som sammanställer och bedömer den klimatforskning som görs runt om i världen.

IPCC:s uppgift är att på ett begripligt, objektivt och öppet sätt dokumentera och beskriva klimatförändringarna, utröna orsaken till dem, ge en prognos för möjliga framtidsscenarior och bedöma möjligheterna att anpassa sig till och mildra effekten av dem. IPCC bedriver ingen egen forskning utan baserar sina bedömningar på en sammantagen bild av alla de vetenskapliga artiklar som världens forskarkår publicerat i frågan.

1990 kom panelens första rapport. I den drogs slutsatsen att det pågår en stor förändring av koncentrationen av växthusgaser i atmosfären och att det skulle kunna få en del allvarliga effekter. Men panelen ville inte uttala sig om det berodde på mänsklig aktivitet eller på naturliga processer utan menade att det var en slutsats man kunde dra först om minst tio år. Det är en stor skillnad mot IPCC:s senaste rapport från 2007 som slår fast att klimatförändringarna med 90 procents säkerhet beror på mänsklig aktivitet (en eftergift till Kina som inte ville gå med på skrivelsen ”nästan 100 procent) och att de sker med mycket snabbare takt än forskarna någonsin kunnat ana.

IPCC:s första rapport kom att ligga till grund för FN:s klimatkonvention som undertecknades i Rio de Janiro 1992 och trädde i kraft två år senare. Klimatkonventionens mål är att "stabilisera halterna av växthusgaser i atmosfären på en nivå som förhindrar att mänsklig verksamhet påverkar klimatsystemet på ett farligt sätt". Den innehåller dock inga bindande avtal, bara ett frivilligt löfte från de industrialiserade länderna att försöka reducera utsläppen till 1990 års nivå.

Men frivilligheten visade sig inte fungera. Därför kom bindande avtal till i Kyotoprotokollet som antogs i Kyoto i Japan 1997 och trädde i kraft 2005, efter att Ryssland året innan skrivit på. I Kyotoprotokollet förbinder sig de industrialiserade länder som ratificerat avtalet att mellan 2008 och 2012 minska sina utsläpp av växthusgaser med i genomsnitt 5 procent jämfört med 1990 års utsläpp. Efter 2012 krävs en ny internationell överenskommelse.

Totalt har 175 länder skrivit på. Samtliga i-länder USA har ratificerat avtalet. EU har åtagit sig att minska sina utsläpp med 8 procent. Sveriges förra regering beslutade att Sverige under samma period skulle arbeta för att minska utsläppen med 4 procent – även om Sverige i Kyotoprotokollet förhandlat till sig en rätt att öka utsläppen.

Utvecklingsländer som Kina och Indien har inga bindande utsläppsmål, eftersom det vore orimligt att be dem återgå till utsläppsnivåer som p.g.a deras fattigdom låg betydligt lägre för 15 år sen. Det innebär dock inte att dessa länder inte kommer att behöva minska sina utsläpp i framtiden. Krav som också omfattar utvecklingsländerna kommer sannolikt i nästa steg, när en efterföljare till Kyotoprotokollet ska förhandlas fram.

Kyotoprotokollet är alltså ett första steg på vägen att minska de globala utsläppen av växthusgaser i den omfattning som krävs. Hur detta ska gå till är långt ifrån klart. Nu gäller det att förhandla fram nästa steg i minskningen, som ska sträcka sig från 2013 och framåt. Det är det som ska ske under FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn i december 2009.



Läs IPCC:s rapporter på svenska

IPCC FAQ:  www.ipccinfo.com/IPCCWG1_FAQs.pdf