Växthusgaser

Koldioxid
Koldioxid finns naturligt i atmosfären. Fram till 1800-talet låg luftens halt av koldioxid på en ganska konstant nivå. På 1960-talet började dock ökningen accelerera kraftigt. Under de senaste 200 åren har koldioxidhalten i atmosfären ökat med 30 procent. Det är en period som väl överensstämmer med industrialiseringen då man började använda fossila bränslen i stor skala.

Idag är halten av koldioxid i luften uppe på den högsta nivån på minst 650 000 år, troligen på 20 miljoner år. Över 80 procent av koldioxiden i atmosfären idag kommer från förbränningen av kol, olja och gas. På grund av de stora mängder koldioxid som människan släpper ut i atmosfären, är koldioxid den gas som bidrar mest till växthuseffekten.

Metan är den näst vanligaste antropogena växthusgasen. Den bildas vid djurhållning, risodling och när hushållsavfall bryts ner på soptippar eller i komposten. Vid oljeutvinning, kolbrytning och transport av naturgas via pipelines läcker metan ut till atmosfären. Halten är idag 145 procent högre än vad som är normalt.

Lustgas (dikväveoxid) bildas vid olika aktiviteter inom jordbruket och industrin. Idag är dikväveoxidhalten i luften 15 procent högre än normalt. Precis som metan, är lustgasens förmåga att påverka växthuseffekten många gånger större än koldioxidens. Men koldioxid släpps ut i mycket större mängd.

HFC och PFC används bland annat som komplement till freoner (CFC) som innan de förbjöds användes flitigt som kylmedel i kylskåp, luftkonditionering i bland annat bilar och som drivgas i sprayflaskor. Dessa är mycket starka växthusgaser. Säkrare alternativ finns.

Svavelhexafluorid, SF6, är den starkaste växthusgas som IPCC har utvärderat. Den används bl.a. i Nikes ”air shoes”, bildäck, eltransformatorer och inom magnesiumindustrin. HFC, PFC och SF6 kallas tillsammans f-gaser. De släpps ut i relativt liten, om än oroande, skala.



Bild från IPCC FAQ