Vi köper elektroniska produkter som aldrig förr. Men vår konsumtion har en baksida.
Vi vältrar oss i datorer och mobiltelefoner. Men så fort en ny modell släpps vill vi genast byta ut den gamla. Det beror på att utvecklingen av ny teknologi går väldigt snabbt och att bättre modeller hela tiden ersätter de gamla. Varje år kastar vi mellan 20 och 50 miljoner ton elektroniskt avfall världen över.
När mobilen eller datorskärmen gjort sitt är det risk att de slutar som giftigt avfall i utlandet. De fattiga länderna som får ta hand om vårt gamla skrot har dock stora problem med att hantera det hastigt växande avfallet.
En ny och farlig typ av avfall blir mer och mer vanlig - det elektroniska skräpet. Det enorma och ökande utbudet av elektronik och elektriska apparater världen över har skapat en lika stor ökning av elektroniskt avfall.
Vilka produkter det än rör sig om, mobiltelefoner, datorer, skrivare, skärmar och så vidare, så innehåller alla dessa elektroniska produkter farliga kemikalier i form av tungmetaller och svårnedbrytbara kemikalier.
Dessa kemikalier gör att produkterna inte kan förstöras eller återvinnas på ett för miljön och hälsan hållbart sätt.
Varje år blir tusen och åter tusen gamla datorer och mobiltelefoner uppbrända eller dumpade på skrotlager. Men en mycket stor mängd elektroniskt avfall transporteras till Asien, ofta illegalt, från bland annat Europa, USA och Japan.
När de elektroniska produkterna nått Asien blir de sönderplockade för att man ska kunna återvinna de ädla metaller som finns inuti. Arbetarna utsätts för en giftig blandning av farliga kemikalier. Många av dessa arbetare är barn.
Kemikalierna i elektroniskt avfall är skadliga för människor, djur och växter. Det är tungmetaller som tenn och bly som skapar problemen. När substanserna kommer i kontakt med människor kan de orsaka obotliga skador på kroppen.
Det är möjligt att tillverka elektroniska produkter på ett mycket mer rent och säkert sätt än vad det görs idag. Därför måste industrin ta ansvar för produktionen och börja använda sig av existerande, mindre farliga alternativ.
Att elektroniskt avfall hamnar i utlandet skylls på att många länder i väst har svårt att följa med i den stadiga ökningen av elektroniska produkter.
EU har introducerat en lagstiftning inom området som gör tillverkarna ansvariga för vad som sker med dessa produkter när de ska skrotas. Detta betyder att tillverkarna är förpliktigade att återta produkterna när konsumenten inte längre önskar behålla dem och därefter göra sig av med dem på ett hållbart sätt.
Reglerna för export av elektroniskt avfall stramas åt ytterligare med ett nytt EU-direktiv som förbjuder export av elektroniskt avfall till utlandet. Frågan är om lagen fungerar i praktiken. Det är för tidigt att luta sig tillbaka.
Vi måste själv hantera vårt avfall - annars är vi inte vuxna nog att konsumera som vi gör.