Skip navigation.

Fartyg som fraktas till skrotning hamnar i fattiga länder där de nedmonteras och blir till miljöfarligt avfall. Fartygen hamnar på några av de finaste kusterna i Indien, Kina, Bangladesh och Pakistan. Greenpeace arbetar för att få världen att ta sitt ansvar. Det måste utarbetas en internationell lagstiftning för att reglera fartygsskrotningen så att miljö och arbetare inte förgiftas.

Fartygen är oftast uttjänta när de är 25-30 år gamla. De säljs till skroten där det värdefulla stålet kan tas tillvara. Omkring 95 procent av fartygen består av stål, men kvar i de gamla skeppen är ändå stora mängder extremt farliga substanser som asbest, blyhaltig målarfärg samt PCB. Under isärplockningen frigörs de farliga substanserna. Fartygen plockas isär längs Asiens stränder och floder och gifterna sprids i miljön och förorenar omgivningen. Fartygen som ska skrotas är oftast fyllda med vatten för att öka stabiliteten. Detta vatten som töms ut direkt i havet innehåller olika tungmetaller som förorenar kusten.

Arbetarna som jobbar på dessa skeppsskrotningar använder sina bara händer och bär enbart tillfällig skyddsutrustning. Många skadas, förgiftas eller blir drabbade av explosioner, och många förväntas dö i cancer på grund av att de andats in giftigt damm. Skeppskrotningsindustrin är en av de mest dödliga i världen.

Industrin kring fartygsskrotning är väl känd för sina massiva miljö- och arbetsmiljömässiga problem. Trots det skrotas 6000-7000 fartyg på Asiens stränder varje år. Export av fartygsskrot med asbest och tungmetaller är egentligen förbjudet men påhittigheten är stor när det gäller att undgå reglerna.
Några säljer fallfärdiga vrak till en mellanhand där de sedan säljs vidare som skrot, medan andra säljer sina gamla skepp ett eller två år innan skrotning blir aktuellt så det blir den nye ägarens uppgift.