Dima
Dima Litvinov
Jag arbetar just nu för att stoppa import och försäljning av olagligt avverkat timmer och träprodukter till EU.

Jag är född i Sovjetunionen. Då jag var i 12 årsåldern blev jag och min familj utvisad till USA. Efter Sovjetunionens sönderfall återvände jag till Ryssland för at starta Greenpeace-kampanjer där. Sedan 1994 bor jag Stockholm.

Se Dima Litvinovs inlägg >>

Jag har en magisterexamen i politisk antropologi från Wesleyan University, Ct, USA. Jag är också styrelsemedlem i Greenpeace Ryssland.

I början av 80-talet bodde jag 2 år i små indianska byar i Ecuador. Under första året reste jag och min vän från byn där vi bodde till en avlägsen del av Amazonas djungel för att besöka en annan grupp indianer. Vi paddlade nedför en ström, gick i timtal genom djungeln, korsade en flod och kom så småningom till en liten glänta med en cirkel av hängmattor runt en stor eldbrasa. En grupp Quichua indianer satt kring elden. De levde en traditionellt, jagade och samlade, och hade väldigt lite kontakt med den ”vita” världen. Nästa år åkte jag tillbaka igen. Skogen var borta, marken var förorenad, floden var förgiftad och indianerna hade tvångsförflyttats till betongbaracker. Oljebolaget hade kommit.

Det var min första chockerande upplevelse av miljöförstöring, en ”ögonöppnare”.

Men beslutet att GÖRA någonting, att bli aktiv, kom senare. Närmare bestämt 1987, när min äldste son Anton föddes. Jag tror det är många som kommer till miljömedvetenhet just denna väg – genom sina barn. Plötsligt insåg jag att om jag vill att min son ska ha samma möjlighet att uppleva naturen som jag har haft måste jag agera.

!989 började jag som värvare och aktivist inom Greenpeace i USA. 1990 började jag arbeta med Greenpeace International på ett flertal internationella projekt, och var bland annat med på expeditioner till Sovjetiska och Amerikanska zoner för kärnvapenprov, till Antarktis för att protestera mot överfiske, till Stilla havet för att arbeta mot kärnvapenubåtar.

1991 blev jag ombedd att starta kampanjer på Moskvakontoret. Där stannade jag till 1994, och byggde upp verksamheten och kampanjerna riktade mot kärnkraft, skadligt skogsbruk, överfiske, miljögifter, och kärnvapen.

1994, när min dotter Emma var 2 år, flyttade vi till Sverige där jag började arbetade som ansvarig för kärnkraftskampanjen. 1998 blev jag campaign director för Greenpeace i Norden. 2003 återgick jag till det jag älskar mest – att vara kampanjledare igen. Sedan dess har jag mest arbetat med havskampanjen, och nu med skogen.

Under hela mitt Greenpeace-liv har jag fortsatt att delta i internationella projekt och expeditioner. Jag har koordinerat flera Greenpeace-expeditioner; till Södra ishavet för att stoppa japansk valfångst, till Taiwan för att stoppa exporten av kärnavfall till Nordkorea, till Shanghai för att protestera mot kinesiska kärnvapensprängningar, till Barents hav och södra Atlanten för att protestera mot djuphavsfiske och ny oljeprospektering, till Baltikum, Murmansk och Kaliningrad för att motverka piratfiske etc.

Import av olagligt avverkade skogsprodukter och förstörelse av skogen, det ämne som jag arbetar med nu, har på sätt och viss slutit cirkeln. Nu är det ödeläggelsen av tropiska skogar och ekot av en glänta i en ecuadoriansk djungel som driver mig.