Den 5 mars 2014, för ett år sedan, genomförde aktivister från Greenpeace en aktion vid Oskarshamns kärnkraftverk. De hängde upp en tio meter bred banderoll på reaktorn Oskarshamn 2 med ett tydligt budskap: Det är tid för pension för svensk kärnkraft.
Sverige har några av Europas äldsta reaktorer och fyra av dessa; Ringhals 1 och 2 samt Oskarshamn 1 och 2 är över 40 år gamla. Det betyder att de passerat den tekniska livslängd som de byggdes för. Oskarshamn 2 är den tionde äldsta reaktorn i Europa (exklusive Ryssland) och den tredje äldsta i Sverige.
Trots uppgraderingar och reparationer försämras det allmänna tillståndet hos dessa kärnkraftverk och sannolikheten för en olycka ökar. I takt med att reaktorerna i Sverige och övriga Europa blir allt äldre träder vi in i en ny era av risker. Ingen reaktor i världen har drivits längre än 50 år. De fulla konsekvenserna av en allt äldre kärnkraftspark kan därmed sammanfattas i två ord: ingen vet.
Vad vi däremot vet är att det finns allvarliga säkerhetsbrister hos Oskarshamns kärnkraftverk, något som den ansvariga myndigheten, Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM), har påpekat ett flertal gånger. Men trots alla uppdagade brister väljer SSM att godkänna säkerhetsredovisningen för Oskarshamn 2 och öppnar därmed upp för reaktorns återstart.
När ansvariga beslutsfattare inte tar sitt ansvar utan blundar för riskerna är det inte bara vår rätt – det är vår skyldighet – att protestera för att skydda människor och miljö.
Polisen genomför nu en förundersökning efter aktionen förra året. Samtidigt har reaktorn blivit ett år äldre, fler brister uppdagats och risken för en olycka ökar för var dag som går.
Istället för att jaga aktivister som belyser allvarliga säkerhetsproblem borde polis och åklagare rikta uppmärksamheten mot de som ignorerar eller bryter mot väsentliga säkerhetskrav för svensk kärnkraft.