Jag är i Bryssel för att delta i ett offentligt möte kring resultaten av stresstesten av kärnkraftverk i Europa. Listan över problem är så lång att det är svårt att veta var man ska börja eller hur man ska avgränsa den. Övergripande handlar det om att testen täcker för få områden och att många viktiga analyser helt saknas. Man har inte tittat på kärnkraftverkens förmåga att motstå flygplanskrascher eller andra former av terrorattacker. Man har inte tittat på varken säkerhetskultur eller träning av personal. Man har inte undersökt hur åldrandet påverkar reaktorsäkerheten (de svenska reaktorerna togs i drift under 70 och 80-talet). Och kanske viktigast av allt så finns det en mycket stor brist på transparens och oberoende i hela processen. Många av experterna kommer direkt från industrin precis som Jan Hanberg på SSM som tidigare arbetade på Forsmark, exempelvis år 2006 då vi var mycket nära en härdsmälta. 

Det ligger naturligtvis inte i reaktorinnehavarnas (eller deras gamla vänner som nu arbetar på SSM) intresse att visa upp att deras verksamhet har en massa brister som kommer kosta extremt mycket att åtgärda eller kanske t.o.m. tvinga dem att stänga ner vissa reaktorer. Samma sak är det med kärnkraftförespråkande politiker som helt blundar för riskerna.

Men vi ska komma ihåg att det är vi som lever med riskerna, och katastrofen i Fukushima har visat oss att vi inte kan utesluta att extremt osannolika saker faktiskt kan inträffa.