”Det är för jävligt”, säger Viking Bengtsson, ordförande i Hallandsfiskarna.

Jag når honom på telefon när han lägger ut hummerburar utanför Hallandskusten. Tillsammans med fem kollegor överklagade han förra året Naturvårdsverkets beslut att ge dispens för att dumpa 80 000 kubikmeter muddringsmassor från Falkenbergs hamn innehållande höga halter av det extremt giftiga ämnet tributyltenn, TBT, i torskfredningsområdet utanför Hallandskusten. Ett område som stängts i ett dansk-svenskt försök att rädda den akut hotade Kattegatt-torsken, det är nämligen här som torsken leker, lägger sin rom och ynglen växer upp.

Viking Bengtsson har just nåtts av beskedet att miljööverdomstolen i en dom kört över yrkesfiskarna och gett grönt ljus för dumpningen.

Till råga på allt har även Halmstads hamn fått dispens för att dumpa ytterligare 2,2 miljoner kubikmeter muddringsmassor, motsvarande tre fyllda Globen-arenor, även de innehållande miljögifter, på en annan plats i torskfredningsområdet.

”Vi fick tillstånd från miljödomstolen och det överklagades inte, så vi utgår ifrån att alla är nöjda och glada. Och nu har domen vunnit laga kraft”, säger Lennart Pettersson produktionschef i Halmstads hamn.

Dumpningstillståndet gäller i tio år under perioden 1 juli – 15 december för samma plats i det nuvarande torskfredningsområdet som användes 2003, 2004 och 2008.

Dessa tidigare dumpningar har redan inneburit kontroverser. Förra året anmälde kommunens miljöinspektör kommunen, som nu misstänks för miljöbrott eftersom de dumpat mycket större mängder giftiga muddermassor, bland annat innehållande PCB, än de haft tillstånd till.

Dessutom visar undersökningar att torsken fyra år efter att dumpningarna startade ännu inte kommit tillbaka till dumpningsplatsen. Trots det har man alltså nu fått tillstånd att dumpa sjukt stora mängder muddermassor i detta ”torskfredningsområde”. En paradox som säkert får Kafka att le i sin grav.

Halmstad hinner inte att påbörja arbetena i år, så dumpningen kan ta sin start tidigast 1 juli 2011.

Falkenbergs och Halmstads dumpningsområden är alltså viktiga lek- och uppväxtområden för torsken och sedan fiskestoppet trädde i kraft den 1 januari i 2009 i praktiken ett marint reservat. Trots det har Naturvårdsverket gett dispens för dumpningen. Det är en skandal som visar med vilken nonchalans ansvariga myndigheter och politiker idag hanterar vår havsmiljö.

”Falkenbergs dispens gäller ett av våra viktigaste fiskevatten för havskräfta. I praktiken öser de alltså giftiga muddermassor över de kräftor vi sedan ska sälja som livsmedel”, säger Viking Bengtsson.

Jag förstår att han är förbannad, våra politiker får inte spela rysk roulette med Kattegatt-torsken och livsmedelssäkerheten.

Bottensedimenten i hamnarna som muddras innehåller en mängd olika miljöfarliga ämnen. Ett av de allra farligaste för livet i haven är TBT som finns i båtbottenfärger. TBT-färg var tidigare vanlig men är nu förbjuden i EU för att den är extremt giftig för såväl musslor, snäckor, kräftdjur som tångsamhällen. Trots det minskar inte halterna som förväntats, vilket tyder på att TBT fortsätter att användas illegalt.

Musslor, snäckor och kräftdjur dör, vissa arter blir sterila då honorna utvecklar manliga könsorgan och får nedsatt immunförsvar vilket leder till kraftiga parasitangrepp. Det var förgiftning av TBT som ledde till massterilitet och död av musslor och ostron längs med hela den europeiska atlantkusten från slutet på 1970-talet. Det råder inga tvivel om att dumpningen får konsekvenser för det ekosystem drabbas.

TBT är dessutom bioackumulativt, vilket innebär att giftet stannar i djurs fettvävnader och sedan vandrar uppåt i näringskedjan. I havskräftan samlas TBT i kräftsmöret, när torsken äter kräftorna ökar koncentrationen och till slut hamnar giftet högst upp i kedjan – i oss människor.

Enligt miljöbalken är det förbjudet att dumpa avfall, till exempel muddringsmassor, i havet.

Enligt 15 kap 31§ får ingen dumpa avfall inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon.

Men det räcker med snabb googling för att konstatera att inte bara miljöbalken, utan även internationella konventioner som Londonkonventionen, Londonprotokollet och regionala konventioner som Oslo-Pariskonventionen (OSPAR) och Helsingforskonventionen (HELCOM), där Sverige lovat inte dumpa till havs, åsidosätts så fort alternativen kostar lite mer för de kommuner och hamnar som vill dumpa sina muddermassor.

Naturvårdsverket kan nämligen strunta i alla fina avtal och svensk lag och ge dispens om ”kostnaderna vid landdeponering skulle bli orimligt höga”. Det blir de av allt att döma mycket ofta. Naturvårdsverket godkänner rutinmässigt dumpning av giftiga muddringsmassor i havet. Dispenserna bekräftas dessutom i regel av miljö- och miljööverdomstol, vilket innebär att lagstiftningen på området bör ses över.

Kattegatt är i prekärt ekologiskt läge. Torsken och sillen är borta, havskräftan har exploderat i antal, halterna av TBT i hamnarna är bland de högsta i landet – mycket tyder på att hela ekosystemet håller på att kollapsa. Att då vräka ut giftiga muddermassor är helt enkelt vansinne.

Ändå görs det, med ansvariga politiker och myndigheters goda minne. Det går på tvärs med den politik som torgförs av Alliansen. Igår, den 11 oktober 2010, sade Andreas Carlgrens statssekreterare så här i ett pressmeddelande:

”Det finns rader av viktiga miljöfrågor som vi ska arbeta vidare med, som klimatet, havsmiljön och den biologiska mångfalden. Vi satsar nu också extra på att främja en giftfri vardag, genom att ta fram en nationell handlingsplan för att fasa ut skadliga kemikalier. Jag ser fram mot att arbeta vidare med alla miljöfrågor”, säger Åsa-Britt Karlsson.

Det låter ju bra. Men verkligheten rimmar mycket illa med alla fagra löften. Det är helt enkelt hög tid att se över lagstiftningen och dess tillämpning för dumpning av avfall i vår havsmiljö. Det ser bra ut på papperet, men fungerar inte i praktiken.

Jan Isakson