Uranbrytning
Uran är ett radioaktivt grundämne som används för att tillverka bränsle till kärnkraftsreaktorer. Varje steg i kedjan, från brytning till anrikning, innebär att vi tar allvarliga risker. Det handlar bland annat om föroreningar i uranbrotten, olyckor och konsekvenserna av radioaktivt kärnavfall - dessutom innebär uranbrytning en hälsofara för både arbetarna och den lokala befolkningen kring gruvorna.
Varför är det så farligt?
Det finns fler orsaker:
Steg ett - brytningen
När man bryter uranmalm frigörs radioaktiva gaser, till exempel radon, och stora mängder radioaktivt damm släpps ut. Andas man in det ökar risken för lungcancer och andra lungsjukdomar väsentligt.
När man sedan lakar ur uranet från malmen bildas stora volylmer flytande radioaktivt och giftigt avfall. Avfallet samlas oftast i stora sjöar där vätskan avdunstar, medan det radioaktiva slammet blir kvar i generationer. Utöver detta kan uranbrytning skada landskapet, orsaka utsläpp av föroreningar i andra vattendrag, och i vissa fall har radioaktivt brytningsavfall använts som byggnadsmaterial.
Greenpeace tar prover för att mäta strålningshalterna på gatorna i Akokan, en gruvby nära två gruvor som ägs av det franska företaget AREVA.
Steg två – konvertering:
Uranet transporteras sedan långa sträckor till konverteringsanläggningar där det omvandlas till ett ämne som kallas uranhexafluorid. Även här produceras stora mängder avfall, som i vissa fall förgiftar grund- och ytvatten. Uranhexafluorid är ett instabilt och flyktigt ämne som reagerar häftigt tillsammans med vatten eller vattenånga. Reaktionen producerar gas och partiklar som lätt sprider sig i luften och vatten. Ämnena är giftiga, frätande och lågt radioaktiva. Det har skett en mängd olyckor under hantering av uran i denna form.
Steg tre – anrikningen:
Nästa steg är anrikningen, där man höjer koncentrationen av uran 235 i blandningen. Processen är mycket lik anrikningen av uran till kärnvapen. FN anser därför att anrikningsanläggningarna utgör en potentiell risk för spridning av kärnvapen. Det slutliga steget är omkonverteringen av uranhexafluorid till en mer stabil form av uran och tillverkningen av själva bränslet. Även under denna process produceras en mängd avfall.
Var bryts det uran vi använder?
I slutet av 60-talet bröt man uran i Sverige. Tanken var att uranet skulle användas till de svenska kärnvapnen som planerades. Uranbrytningen var kommersiellt olönsam och när miljöförstörelsen blev tydlig för allmänheten upphörde brytningen. Idag importerar vi uran som bryts i Kanada, Ryssland, Namibia och Australien. Vi får kärnkraft – de får uranbrytningens konsekvenser.
I slutet på 2009 besökte Greenpeace uranbrytningar i regionen Akokan i Niger, där den franska kärnkraftsjätten Areva bryter uran.. Undersökningen fann radioaktiva ämnen i luften, vattnet och marken i koncentrationer som i vissa fall ligger mer än 100 gånger över internationellt acceptabla gränsvärden. I Akokan bryter