Kärnavfall – vårt radioaktiva arv till framtidens generationer

Radioaktivitet är osynlig, ohörbar, luktlös. Den känns inte. Utsätts du för stora mängder känner du först ingenting. Inom en timme får du blödningar, diarré, feber. I värsta fall dör du.
Mindre mängder radioaktivitet kan förstöra dina gener, de kan mutera och föras vidare till dina barn och barnbarn och ge dem grava missbildningar och cancer.

Svenska kärnkraftverk skapar dagligen ungefär ett halvt ton radioaktivt avfall. Ingenstans i världen har man under kärnkraftens 50-åriga historia lyckats hitta en metod för att ta hand om kärnavfallet på ett säkert sätt. Hittar vi ingen lösning i framtiden måste avfallet hållas isolerat från människor och miljö i över 100 000 år. Inget som människan någonsin har byggt har hållit ens en tiondel av den tiden.

En osäker metod för slutförvar

I trettio år har kärnkraftsindustrin bolag, SKB, velat lämna det radioaktiva avfallet djupt nere i berggrunden, inneslutna i stål- och kopparkapslar med en svällande lera emellan. Men metoden, som kallas KBS3, har kritiserats starkt av forskare från bland annat KTH. Forskarna menar att det är stor risk att kopparn rostar sönder och att radioaktiviteten läcker ut.

Skulle kärnkraftsindustrin få som den vill, ger vi ett dödligt arv till över 3000 kommande generationer med endast en förhoppning om att de inte hittar det. Och om de ändå skulle göra det - att de då förstår hur extremt farligt det är.

Industrins sätter egenintresse före säkerheten

I kärnkraftens barndom sa politikerna att en förutsättning för att kärnkraftsindustrin skulle få driva reaktorer i Sverige var att de hittade en lösning på problemet med det radioaktiva avfallet. Kärnkraftsindustrin lovade att lösa det och politikerna valde att lita på dem.

Men trots industrins löften har man ingenstans i världen lyckats hitta en metod för att ta hand om avfallet och göra det mindre farligt. Och nu har industrin fått bråttom.

Sedan regeringen 2010 öppnade upp för möjligheten att bygga ny kärnkraft i Sverige, har det blivit mycket viktigt för industrin att bli av med ett av de största hindren för ny kärnkraft - det olösta problemet med kärnavfallet. Därför är SKB mycket angelägen om att få avfallsfrågan att framstå som löst - så angelägen att man väljer att inte lyssna på oberoende forskning.

“Forskningens slutresultat bestäms på förhand. Efter det letar man med avsikt fram sådant material som leder till det efterfrågade resultatet. Om någon data inte stöder slutresultatet så läggs det åt sidan”  Finsk forskare vid Posiva, den finländska motsvarigheten till SKB.

“Om man i dag sammanfattar kunskapsläget för KBS-3-metoden är det att kopparkapseln med största sannolikhet kommer att försvinna efter halva lagringstiden. Det finns även indikationer på att den betonitlera som omger kapslarna kommer att rinna bort. Under dessa förhållanden är det enbart ett slöseri med resurser att lämna in en ansökan för att bygga ett slutförvar före årsskiftet. Dessutom är en säkerhetsanalys meningslös, då kopparn inte uppfyller de grundläggande kraven som ställs.” Torbjörn Åkermark, doktor i korrosionslära, forskare vid KTH.

Vad kan gå fel med djupförvaret?

Det finns två mardrömsscenarier:

1)  Radioaktiva ämnen läcker ut och förgiftar grundvattnet

Det är oklart ifall kopparkapslarna som ska stänga inne det
radioaktiva avfallet kommer att hålla. Andra risker är att leran som
omger kapslarna rinner bort, att det uppstår sprickor som påverkar
berggrunden eller att en kommande istid förändrar de geologiska
förutsättningarna.

2)  Människor bryter sig in i djupförvaret

Det kan ske av misstag, av nyfikenhet eller på jakt efter plutonium
till kärnvapen. Eftersom vi inte kan veta hur samhällen, teknik och
kunskapsöverföring kommer att se ut ens något sekel framöver, har vi
en mycket begränsad möjlighet att informera över 3000 framtida
generationer om vad som ligger begravt under deras fötter och hur
farligt det är. Om några hundra år kan man till och med ha glömt bort
att förvaret har byggts.

Kärnkraften är onödig

Att vi måste försöka hitta en lösning på problemet med det radioaktiva avfall som kärnkraftsindustrin redan producerat är självklart. Men vi behöver inte öka mängden avfall. Det strider också mot SKB:s egen ambition om att ”inte lägga börda på kommande generationer”.

Dessutom gör vi det helt i onödan. För vi behöver inte kärnkraften, varken i Sverige eller globalt. Inte för jobben, inte för välfärden, inte för att rädda klimatet. Vi kan ställa om till ett hållbart samhälle utan både kärnkraft och kolkraft. Nyckeln heter energieffektiviseringar, smart energiteknik och en bredd av olika förnybara energislag.

Vad ska vi göra med avfallet vi redan har?