Hur hanterar man farligt kärnavfall som inte kan förvaras?

Så frågan är: hur ska vi kunna skydda människor och miljö från det dödliga, radioaktiva kärnavfallet? Kärnkraftsindustrin har genom åren föreslagit många mer eller mindre kreativa sätt att komma till rätta med problemet - allt från att skicka iväg avfallet med raketer ut i rymden till att dumpa avfallet i borrhål under den arktiska isen. Men inget av dessa förslag har lyckats uppfylla vare sig tekniska minimikrav eller krav på långsiktigt ansvar. Ett sådant är exempelvis att ingen säkerhetsmässig eller ekonomisk börda får läggas på kommande generationer.

Flera metoder har prövats, i många fall med katastrofala följder. Man har bland annat dumpat tunnor med radioaktivt avfall i havet, men containrarna sprang läck. Man har även försökt med upparbetning, en process som gör att använt kärnbränsle kan användas igen, antingen som bränsle i kärnkraftverk eller som laddning i kärnvapen. Men upparbetningsprocessen har lett till stora radioaktiva utsläpp som spridits så mycket att man till och med påträffat utsläpp i haven i Arktis.

Att sopa problemen under mattan

I Sverige föreslår kärnkraftsindustrins eget avfallsbolag Svensk kärnbränslehantering (SKB) att avfallet placeras i ett så kallat djupförvar som ska ligga i anslutning till kärnkraftverket i Forsmark i Uppland.

Tanken är att det förbrukade, radioaktiva avfallet ska kapslas in i behållare av stål och koppar. Avfallsbehållarna ska sedan grävas ner i tunnlar 500 meter under marken. I tunnlarna stoppas de sedan ned i hål och omges med bentonit, en sorts lera. Bentoniten ska skydda behållarna mot rörelser i berget och förhindra att grundvattnet rör sig fritt. Tunnlarna ska sedan fyllas igen och förslutas för alltid.

SKB:s förslag är kontroversiellt och har debatterats under lång tid. Orsaken är att idén innehåller en rad osäkerheter, av vilka en del kanske aldrig kan lösas eftersom många fysiska aspekter helt enkelt är oförutsägbara. Det kan handla om de radioaktiva ämnenas beteende, geologiska förändringar samt påverkan på omgivningen som en följd av bränslets värmeutveckling.

Och problemen kommer gång på gång. Ett av de senaste problemen som forskare vid KTH upptäckt är att  kopparen i de kapslar som innesluter avfallet - en central skyddsbarriär - kommer att korrodera. Kapslarna riskerar därmed att brytas sönder.

Poängen är att man helt enkelt inte kan garantera att radioaktivitet på ett eller annat sätt kommer ut från förvaringsutrymmet, vilket innebär att vi utsätter tusentals kommande generationer för en oacceptabel risk. Det är inte rimligt att gräva ned radioaktivt kärnavfall utan fullständig säkerhet.

Läs mer: Djupförvar - SKBs påståenden och antaganden och forskarnas åsikter om dem (pdf)

Vad gör vi med avfallet vi har nu då?

En sak är säker: det är inte en bra idé att gräva ned farligt kärnavfall i en miljö där vi inte kan garantera dess isolering – och vi ska definitivt inte tillsluta det så att vi inte kan komma åt materialet om något skulle hända. Så vad gör vi med allt kärnavfall som ligger i mellanförvar i Oskarshamn?

• Till att börja med måste vi omedelbart sluta producera ännu mer avfall. De radioaktiva avfallshögarna växer för varje dag och problemet med dem.
• Erkänna att ett oåtkomligt djupförvar är en oacceptabel metod med allt för stora svagheter och säkerhetsbrister.
• Förvara existerande avfall i tillfälliga mellanlager, som måste uppfylla högt ställda krav på säkerhet. Lagret måste kunna kontrolleras, så att man kan upptäcka eventuella fel under lagringen.
• Avfallet bör inte grävas ner utan måste lagras åtkomligt, så att man kan åtgärda eventuella problem och så att man kan ta ut bränslet från förvaret om man i framtiden hittar en acceptabel lösning.
• Mellanlagringen av avfallet måste ske på plats, vid kärnkraftverken, så att risker för olyckor vid transport minskas.
• Lagret måste övervakas, så att avfallet, som innehåller plutonium, inte kommer på villovägar.
• Övervakningen bör ligga under internationell kontroll, så att säkerheten garanteras oavsett kommande politiska förändringar i Sverige.
• Satsa på ett intensivt, oberoende forskningsprogram.