Var med och skydda Arktis! Anmäl dig till vårt utskick här:
 
Jag är med!

Ge en gåva

Stöd vårt arbete i Arktis.

En gåvaBli månadsgivare  
Greenpeaceaktivister vid oljeriggen Leiv Eiriksson i Arktis
Klimataktivisterna på kajen framför Arctic Sunrise innan aktionen mot Gazproms oljerigg

Skydda Arktis

Hoten

Oljeborrning, klimatförändring och industrifiske är tre stora hot mot Arktis framtid och huggsexan om de hittills skyddade naturresurser har redan börjat.

I Arktis finns några av jordens sista stora och livskraftiga bestånd av fisk. Där finns även stora mineralfyndigheter och energibolagen hoppas på att hitta olja och gas.  Väntar vi några år med att agera är det förmodligen för sent.

Oljeborrning

Trots att det är både dyrt och mycket svårt att borra efter olja i det hårda arktiska klimatet är oljebolagen på inmarsch. Kalvande isberg, mycket låga temperaturer, hårda vindförhållanden och stora borrningsdjup gör att risken för en allvarlig olycka blir stor.

Arktis är mycket dåligt rustat för att hantera en oljeolycka. På grund av kylan och sammansättningen av bakterier i vattnet bryts olja ner långsamt i Arktis. Dessutom är många av de djur som lever i Arktis mycket sårbara för att få olja i päls, fjäderdräkt eller gälar. En oljefläckad isbjörn, sälkut eller fågel har inte längre förmågan att hålla värmen i den svåra kylan och riskerar därför att dö av köld eller förgiftas när den slickar bort oljan från kroppen.

En större olycka, som den i Mexikanska golfen, skulle vara praktiskt taget omöjlig att städa upp och drabba en mängd arter som inte kan leva någon annanstans. Det finns helt enkelt ingen metod för att sanera olja från is.

Shell och ryska Gazprom är de första större oljebolag som inleder en storskalig satsning på oljeborrning i Arktis. Därför har vi vid flera tillfällen gjort aktioner mot dem.

Den ryska oljeindustrin släpper ut 30 miljoner fat på land varje år - det är sju gånger mer än utsläppen under Deepwater Horizon-katastrofen

 

Havsförsurning

Av all koldioxid som människan släpper ut tas ungefär en fjärdedel upp av haven. Där omvandlas koldioxiden till kolsyra, som successivt gör haven surare. Eftersom det går snabbare i kallt vatten drabbas Arktis först och hårdast. Ett surare hav påverkar alla djur med hårda skal, som koraller, musslor och kräftdjur. Uppbyggnaden av skalen försvåras och i allvarliga fall kan skalet till och med lösas upp. 

Några av dessa skalbyggare är plankton, basen för många näringskedjor. Minskar eller försvinner dessa djur hotas hela ekosystem.

Det kemiska kretsloppet i haven är långsamt. För att minska havsförsurningen måste utsläppen av koldioxid minska dramatiskt. Att borra efter nya fossila bränslen, när vi inte ens kan förbränna all den olja vi redan idag hittat, är vansinne.

Industrifiske

Fabrikstrålare i Barents hav.

När havsisen i Arktis smälter undan på grund av klimatförändringar blottas havsområden som tidigare skyddats av isen. Plötsligt blir det möjligt att fiska i bestånd som hittills varit skyddade från storskaligt industriellt fiske.

Det här är en värld vi vet lite om. Men vad vi vet är att fisken är en mycket viktig del av det arktiska ekosystemet. Fisken äts av människor, sälar och fåglar som är helt beroende av att det finns starka och stora fiskbestånd. Utan fisken fungerar inte näringskedjan.

Idag är det omöjligt att fiska med industriella metoder utan att skada sårbara ekosystemen. Eftersom bottentrålarna använder redskap som släpas längs med havsbottnen skadar de känsliga livsmiljöer som kallvattenskoraller och svampfält.

Globalt har det industriella fisket redan lett till att 85% av världens fiskbestånd är maximalt utnyttjade, överexploaterade eller kollapsade. Om det industriella fisket tillåts gå längre norrut, in i de tidigare skyddade arktiska områdena, kommer både fiskbestånden, havsbottnarna och alla de djur som är beroende av fisken att drabbas hårt.

Föroreningar

En frisk och kry valross! Oljefläckade djur har inte längre förmågan att hålla värmen och dör av köld eller förgiftas när de slickar bort oljan från kroppen.

Arktis har under en längre tid haft höga halter av miljögifter som PCB, DDT och tungmetaller. Det mesta kommer från industrier långt därifrån. Halterna av miljögifter i den mat urbefolkningarna ­­­­traditionellt äter, som fet fisk, säl och val, är nu så höga att människors hälsa äventyras.

Men utsläppen kommer även från industriell verksamhet i Arktis, bland annat från gruvbrytning och gruvdrift. När nu flera av världens stora oljebolag har meddelat att de planerar att kraftigt utvidga exploateringen av olja i Arktis ökar risken för allvarliga föroreningar. 

Klimatförändring och uppvärmning

Smältande packis i början av den arktiska sommaren.

De klimatförändringar som leder till en varmare planet drabbar Arktis extra hårt, eftersom uppvärmningen går snabbare vid polerna. Både samhällen och ekosystem i Arktis har anpassat sig till is, kyla och permafrost och behöver dem för att fortsätta fungera.


Den mest påtagliga effekten är minskningen av havsisen. Varje vinter växer havsisen för att sedan till viss del smälta varje sommar. När havsisen smälter på våren blir iskanten en högproduktiv zon med mängder av plankton och fisk som lockar till sig många arter av sjöfågel, säl och val. Alla dessa djur är på olika sätt beroende av havsisen för att kunna bo, jaga och föda upp sina ungar.

När havsisen minskar eller drar sig tillbaka svälter isbjörnar, sälar och valrossar och deras ungar faller i vattnet och drunknar. Valrossungar riskerar också att trampas sönder av stora valrosshjordar som tvingats upp på land.

Under vattenytan leder uppvärmningen av vattnet till att nya arter söderifrån tar sig in och hotar att konkurrera ut de arktiska arterna. Detta drabbar förstås även de människor som idag lever av bl a jakt och fiske.

Att havet blir öppet leder till att mindre värme reflekteras tillbaka ut i atmosfären, vilket snabbar på klimatförändringen så att avsmältningen ökar ännu mer.

Förutom havsisen smälter även den grönländska inlandsisen. Om inlandsisen skulle smälta helt beräknas världshaven höjas med sju meter.

Dessutom tinar permafrosten och släpper ut stora mängder växthusgaser som tidigare bundits i marken. Eftersom bosättningar och infrastruktur i Arktis är byggda för att stå på permafrost leder upptiningen även till att hus, vägar och rör sjunker ner i marken och förstörs.