Jan har jobbat på Greenpeace sedan 2003, först som pressekreterare och nu som ansvarig för den svenska havskampanjen. Journalistutbildad nyhetsräv som arbetat tio år på tidningar som Sydsvenskan, Dagens Industri, Svenska Dagbladet med flera och som redaktör för ett månadsmagasin innan han bestämde sig för att bli miljöaktivist på heltid.
Att arbeta på Greenpeace kan vara enormt krävande med galen arbetsbelastning, arbetspass som varar 18 timmar per dygn ibland veckovis, men det ger också fantastiskt mycket tillbaka. Människorna, drivet, kreativiteten, den globala gemenskapen, den fantastiska kraft för positiv förändring vi skapar tillsammans.
Så hur hamnade jag då här?
Jag tror det började med kärlek. Kärlek till naturen. Först var det skogen. Bara ett stenkast från det nybyggda radhuset i Alby söder om Stockholm stod den, först, i början på 1970-talet, som en kompakt vägg där de huggit för att ge plats för våra hus. Med åren glesare, när den efterhand gallrades ut för att bli nästan som en park.
Jag växte upp i den där blandskogen. Vi lekte där hela tiden. Och som barn kommer man så nära. Doften av förmultnande löv, mossa och lavar mjukt mot kinden, bladens struktur. Barren, jag kommer ihåg hur jag oroades av att granbarren blev färre och tunnare. Ruttna stubbar och stockar, myllret av insekter när de gick itu. Greenpeace, surt regn, Harrisburg och oljekris på nyheterna. Sträckläsning av indianromantik, men mitt i äventyren var det ursprungsbefolkningarnas vördnad för naturen som fastnade. Ilskan när någon fick för sig att hugga ett kallhygge mitt i vår tätortsnära skog. Jag och en annan 13-åring slog massor av stora spikar i varenda stock. Hoppades det skulle göra det ekonomiskt ointressant att fortsätta hugga (det är inte en metod vi använder oss av på Greenpeace).
Solen som strilade ned genom lövverket, trädkronorna som en katedral ovanför. Jag tror inte på gud. Går inte i kyrkan. Men jag går fortfarande till skogen för att få ro. Mina barn döptes på en klippa vid havet. Fjärden gnistrade i solskenet.
Där någonstans började resan hit.
Men vägen blev lång. Jag har alltid varit nyfiken. På andra världsdelar, på ekonomi, teknik, utveckling – jag har rest i alla befolkade världsdelar, ofta månader i sträck.
Så kom Internet, började koppla ihop allt och alla, hela tiden. Fantastiskt! Hela världen bara ett musklick bort. Hur förändrar det allt människor och företag gör? Jag var redaktör för Guru - ett månadsmagasin som dök ned i de frågorna, spanade på framtiden. It-kraschen tvingade Bonnier att lägga ned Guru. Tillbaka till Dagens Industri och diverse frilansuppdrag. Men jag gillade inte det jag såg efter tio år som journalist, det fanns alldeles för sällan resurser och intresse att ta de större greppen. Världen globaliserades i en rasande fart men journalistiken bedrevs fortfarande som om Sverige fortfarande var en isolerad ö, helt frikopplad från omvärlden.
Det var 2003. Jag letade efter ett sammanhang där jag kunde jobba internationellt – rida mitt i globaliseringen, se den nära, leva den. De krympande ”avstånden” för information, varor och människor är det mest spännande som hänt planeten på mycket länge.
Nu har jag arbetet sju år på Greenpeace. Hittills har jag inte sett någon annan organisation – statlig eller icke-statlig - som är så internationellt uppkopplad och samordnad. Och vi gör det med tydligt formulerade och långsiktiga mål för att försvara moder jord.
Kombinationen är svårslagen. Därför är jag här.
Jan Isakson