Det går inte att prata om ”säker kärnkraft”. Kärnkraften har risker som man aldrig kan bli kvitt oavsett vilka åtgärder som vidtas. Men till och med de som vill avveckla anser att vi måste göra allt vi kan för att uppnå bästa möjliga säkerhet så länge vi har reaktorer i drift. EU:s energikommissionär Oettinger sa i sitt slutanförande ”Om ett land har sagt ja till kärnkraft så är de ansvariga för säkerheten” och av EU:s 27 medlemsstater så är det 17 som har kärnkraft. Sverige – du och jag! - har därmed ett ansvar. Inte bara gentemot våra egna medborgare, söner och döttrar men också gentemot andra människor runt om i Europa som kommer att drabbas om en olycka inträffar i en svensk reaktor. Europa är tätbefolkat och radioaktivitet känner inga gränser.
Med ett system där industrin kontrollerar sig själva, och sen rapporterar till en myndighet som har nära koppling till industrin, säger det sig självt att resultatet kommer att se ”bra” ut. Så är fallet med det vanliga säkerhetsarbetet och så var fallet med stresstesten. Kommissionens experter är direkt hämtade från kärnkraftslobbyn och kontrollmyndigheternas personal, med en bakgrund på kärnkraftverken, är alla nöjda med stresstesten.
Alla NGOer och aktörer från civila samhället är däremot mycket besvikna och kritiska till både genomförandet och resultatet. Akuta problem på kärnkraftverk runt om i Europa adresseras inte alls.
Vi kan inte förhålla oss passiva i en fråga som kan innebära döden, inte bara direkt utan för generationer framöver. Är det ok, att tiga och leva med riskerna? Och dessutom låta medborgare i andra länder, som krävt och röstat fram en politik baserad på ren och grön energi, göra det?
Vi vet att det är möjligt att ersätta kärnkraften med förnybar energi och energieffektiviseringar. Kärnkraft är politik och pengar för de stora energijättarna. För oss, för våra grannar och för våra medmänniskor är det bara risker.