Arbetsprogrammet för delegaterna på denna konferens var båda enkelt och knepigt:
- Att komma en bit på vägen mot ett globalt klimatavtal som ska vara färdigt för undertecknande senast 2015 och som ska gälla från år 2020.
- Se till att gapet mellan det som krävs för att hålla världen borta från en klimatkatastrof och det som just nu utlovats minskar – det krävs ordentlig skärpning av klimatmålen från alla parter.
- Komma överens om regler och besluta om en andra period av Kyotoprotokollet och se till att reglerna inte innehåller kryphål. Denna andra period är särskilt viktig för att vi ska ha en legal grund för alla styrmedel och mekanismer för handel med koldioxid. Om detta fallerar så är kanske höjd koldioxidskatt det enda alternativet för att styra mot klimatmålen (eller direkt reglering).
- Lägga pengarna på bordet som utlovat, så att de fattigaste länder får tillgång till fonder som gör att de kan anpassa sig till de klimateffekter som redan drabbat dem, och som kan hjälpa dem att bygga upp en klimatvänlig energiförsörjning.
Det finns nu i utkasten element av alla de fyra punkterna. Och om inte något radikalt händer, kommer det att finnas ”resultat” här från Doha. Men just nu ser det inte ut som om de är i närheten av vad som krävs. Den filippinske delegaten beskrev det tydlig igår när han i ett mycket personlig tal vädjade till sina kollegor om högre ambitioner.
Dessa ambitioner finns inte här i Doha, än. Vi måste sätta mycket mer press på våra ledare så att de känner behovet att agera. Det gäller inte bara Europas ledare, det gäller nästan alla andra också. Jag hoppas innerlig att de inte väntar tills de är i samma situation som den filippinske delegaten vars land just nu genomlider stora negativa effekter på grund av just klimatförändringar.
Den avgörande frågan är: Hur ligger vi till när det gäller att förhindra en klimatkatastrof, är vi på rätt väg och i rätt hastighet? Som gemenskap är vi det inte än.