Daniel Bengtsson i Svalbard

Det är min andra vecka i Arktis. Vi rör oss nu i fjordarna runt Svalbard. Landskapet är vackert, kargt och bergstopparna är vassa, vilket gav den arktiska ögruppen dess tidigare namn Spetsbergen. Ett namn som fortfarande förknippas med huvudön på Svalbard och som på grund av sina yttre likheter även gett namn åt en bergskedja på månen.

Bore, Nordenskiöld och Svea – glaciärerna här ser alla ut som hämtade från Game of thrones White Wall. Med skillnaden att det inte längre ser ut som om the winter is coming. Inte som den brukade i alla fall.

14/9 2014, Oscar II Land, Svalbard, Norway.Greenpeace inflatable in front of Esmarksbreen Glacier front, Ymerbukta, SvalbardFoto: Christian Åslund/Greenpeace

Vintertid brukade folk på Svalbard kunna ta snöskotern över de flesta fjordarna på ön, men så är det inte längre. Tvärtom kan skeppsredarna räkna med att det är öppet hav ända in i hamnen och att kryssningsskepp kan ta sig till Longyearbyen året om. Det var inte möjligt för bara tio år sedan.

Och glaciärerna på Svalbard, liksom på de flesta platser på jorden, smälter och bidrar till att havsnivåerna höjs runt om på jorden. Vilket för mig till vår nästa gäst; Anote Tong. President över ögruppen Kiribati (uttalas: Kiribass) i Stilla havet, och vars land med stor sannolikhet inte längre kommer att existera mot slutet av detta århundrade. Två öar har redan försvunnit under ytan, sötvattnet blir allt saltare och presidenten har nu börjat köpa land på Fiji för att kunna flytta delar av sin befolkning när havet tränger sig på.

Havsnivåhöjningen i Stilla havet orsakas dels av Arktis smältande glaciärer och smältande inlandsis på exempelvis Grönland. Men även till stor del av att havsvatten expanderar och stiger när våra hav blir allt varmare, och det blir de när den vita havsisen försvinner och inte längre reflekterar tillbaka solens strålar som istället fångas upp och absorberas i det mörka vattnet och värmer världshaven.

Det kan redan vara för sent för Kiribati, som kan betraktas som kanariefågeln i kolgruvan, en varningssignal på att något är allvarligt fel med vår omgivning. Och något är allvarligt fel med klimatet. Gasen har börjat sippra i gruvgångarna och kanariefågeln kippar efter andan.

15/9 2014, Oscar II Land, Svalbard, Norway.Daniel Bengtsson at Esmarksbreen Glacier front, Ymerbukta, Svalbard
Foto: Christian Åslund/Greenpeace

Nu gäller det bara att få de som kan påverka de stora koldioxidutsläppen att faktiskt göra något. Det är hög tid för världens ledare i USA, Kina, Indien och EU att agera. Förhoppningsvis redan den 23 september, då världens ledare träffas på ett klimatmöte i New York för att diskutera vår framtid.

Daniel Bengtsson, ombord på Esperanza i Arktis