Önationen Kiribati

Mitt ute i Stilla havet i Mikronesien ligger en ögrupp som heter Kiribati (uttalas ’Kiribas’). Den är inte ”berömd” som Hawaii, Bali eller Tahiti, men den är lika vacker, om inte vackrare. Dess flagga – en fågel som flyger över solen som går ner i havet – vittnar om dess fridfullhet, skönhet och lugn. Fantastiska laguner, vita stränder och en blomstrande traditionell kultur.

Tyvärr kan denna önation med sin befolkning på 100 000 personer snart vara borta, på grund av klimatförändringarna. Efter några dagar på ön känner jag mig inspirerad av andan, och oroad över de enorma problem människorna här står inför.

Folket på Kiribatis låglänta öar hör till dem som bär minst skuld till klimatförändringarna, men de påverkas av konsekvenserna av dem på ett mycket direkt sätt. Varje högvatten innebär risk för skador och översvämningar. De vet alltför väl att klimatförändringarna inte bara utgör en miljökris – det är också en människorättslig katastrof.

Landets ledare, president Anote Tong, står inför den reella risken att se sin nation sakta drunkna och sitt folk bli klimatmigranter.



FN:s klimatpanel IPCCs femte rapport betonade att den havsnivåhöjning som förutspås för det kommande århundradet kommer att utgöra allvarliga risker för översvämningar och erosion för låglänta öar, med risk för att sötvattensresurserna förstörs.

På vissa platser ökar havsvattennivån med 1,2 centimeter per år, fyra gånger snabbare än det globala medelvärdet.

Jag kom hit till Kiribati för att tillsammans med president Tong kräva ett omedelbart stopp för öppnandet av nya kolgruvor. Med hans egna ord:

”Som ledare har vi en moralisk plikt att se till att våra barn har en framtid, att våra barnbarn och deras barn är trygga. För deras skull uppmanar jag dig att stödja ett stopp för nya kolgruvor och expansion av kolgruvor.”

Att stoppa expansionen av kolgruvor kommer inte att fixa klimatkrisen, men det är ett viktigt och nödvändigt steg. Vi kan inte påstå att vi agerar för klimatet om vi fortsätter att bygga ut den mest destruktiva formen av bränslen.

Kiribatis president Tong och Kumi Naidoo.

Det är enkelt: människor som på allvar vill tackla klimatförändringarna måste kräva en värld med färre kolgruvor. Dessa gruvor, och de som tjänar på dem, står i vägen för en värld som drivs av förnybar energi.

En övergång till fossilfritt påbörjas långsamt. 2014 ökade den förnybara energin för första gången mer än den fossila globalt. I USA har nedläggningen av 200 koldrivna kraftverk schemalagts, och Europas kolanvändande har minskat med nästan 50 procent de senaste 30 åren. Kina har dragit ner på kolförbrukningen de senaste 18 månaderna. Dessutom har två stora banker nyligen dragit sig ur investeringen av det som kan bli en av Australiens största kolgruvor.

Världsledare har nu chansen att visa omsorg, ansvar och mod genom att stödja detta moratorium inför klimatmötet i Paris i december. Godkännandet och konstruktionen av varje ny kolgruva underminerar hela syftet med Parissamtalen, och varje land som skriver på moratoriet förstärker det.

Ett totalstopp för nytt kol kommer att bli nästa steg på vägen mot att rädda vår planet och nå klimaträttvisa. Jag ber alla som menar allvar med att ta sig an klimatförändringarna att kontakta sina regeringar och be sina politiker göra gemensam sak med president Tong. Önationen Kiribati behöver det.

Under de kommande veckorna kommer vi att försöka nå ut så att vi alla kan hjälpas åt att göra verklighet av moratoriet.

Agera – kräv ledarskap och ansvarstagande för klimatet

-  Kumi Naidoo, internationell generalsekreterare, Greenpeace