Jag jobbar med energifrågor vilket gör att jag läser om kärnkraft, debatterar kärnkraft och funderar på kärnkraft nästan varje dag, 365 dagar om året.
Men den senaste tiden har verkligen fått mig att fundera igenom varför jag jobbar med det jag gör och varför jag nu befinner mig där jag gör. Är det rätt att göra så här? Är situationen så allvarlig att vi verkligen måste genomföra en aktion av den här storleksordningen? Räcker det inte att skriva rapporter om energirevolutionen, prata om de förnybara lösningarna jobben de skapar och delta på politikerveckan i Almedalen? Svaret jag hela tiden landar i är nej det räcker inte. För det här är en fråga som är större än diskussionen om hur vi säkrar elförsörjning till industrin, det här är en fråga som handlar om riskerna.
Människor måste få veta hur allvarlig situationen är på de svenska kärnkraftverken och vilka risker de lever med. Det skulle kännas fruktansvärt om nästa Fukushima inträffar i Sverige (vilket inte är osannolikt med tanke på att våra reaktorer är gamla som gatan och dras med ständiga säkerhetsproblem som industrin, strålsäkerhetsmyndigheten och Lena Ek varken vill eller lyckas komma tillrätta med) och jag som jobbar med frågan inte gjort vad jag kunnat för att informera människor, så att de kunnat kräva förändring i tid.
När Fukushima inträffade satt jag klistad vid datorn i dag och natt, kärnkraftsägarna visste efter 4 timmar att en härdsmälta inträffat, de informerade befolkningen över en månad senare. Hundratusentals människor har hittills drabbats och vad de långtgående konsekvenserna för människors liv och hälsa blir går inte att säga.
Det får inte hända i Sverige - därför gör jag det här!