Nu har det hänt igen, det som nästan har blivit ett ritual under klimatmötena. Förhandlingarna hamnar på avgrundens brant och ”räddas” i sista minuten efter förlängning. I år blev slutdokumentet antaget först efter 30 timmars övertid. Har vi en chans att rädda oss själva från en klimatkatastrof? Svaret efter Lima är: Kanske.
Förhoppningar inför mötet i Peru var högre än på länge på grund av den nya överenskommelsen mellan Kina och USA om faktiska utsläppsminskningar. Det har länge varit ett stort hinder att USA, som är och har varit den största utsläppskällan av växthusgaser historisk, krävt att även Kina ska minska sina utsläpp om de själva ska agera.
Kina är just nu landet med högst totala koldioxidutsläpp, men har samtidigt en miljard fler människor bakom sin energiförbrukning än USA. Efter överenskommelsen trodde många att det nu kunde ske stora framsteg, men riktig så blev det alltså inte.
Vi kunde se samma fokus på nationella kortsiktiga intressen som tidigare. Och många bra initiativ och förslag som fanns med i texterna till klimatförhandlingarna, överlevde inte nattmanglingen. För de av er som är intresserade av detaljerna finns en analys från Greenpeace (på engelska) här och från Climate action network här.
Mest besvikna är vi i miljörörelsen över att det, utöver det som redan har fastställts, inte finns några tydliga planer på att öka ambitionen för utsläppsminskningar under de kommande fem åren, till 2020.
Men ”arbetspappren” inför klimatkonferensen i Paris, där det första nya globala klimatavtalet sedan Kyoto ska beslutas nästa år, har fortfarande förslaget om nollutsläpp till år 2050.
Den övergång, från fossil energi till förnybart, som krävs för att vi ska skapa ett energisystem som håller klimatet i balans, pågår redan i många delar av världen. Vi behöver dock snabba på övergången, oavsett hur ministrarna på klimatförhandlingarna lyckas med att enas om ordval och årtal.
Martina Krüger