Vi hade bara varit på klippan intill den smältande Nordenskiöldglaciären i några minuter
när jag tittade upp och såg ett vitt lurvigt huvud titta ner på mig 60 meter
bort. Vår polarguide, som hade säkrat området i förväg och gett klartecken var
stressad och ropade nu: "Tillbaka till båtarna! Isbjörn! "
De flesta i besättningen blev lite uppskrämda, en del fick lätt panik men jag kände mig aldrig hotad. Jag hade rest långt hemifrån min ögrupp i det varma Stilla havet till denna del av världen. Jag kände genast att isbjörnen var här för att säga mig något, och välkomna mig till sitt hem. Han låg där fridfullt uppe på en klippa och tittade ner på mig och när jag såg in i hans ögon kände jag en samhörighet, som om vi delade något gemensamt - att vår framtida överlevnad på denna planet berodde på vår förmåga att angripa de eskalerande klimatförändringarna.
Mitt hemland Kiribati består av vackra, men låga atoller som är mycket känsliga för effekterna av klimatförändringarna, särskilt för havsnivåhöjningen.
Enligt prognoserna som FN:s klimatpanel IPCC gått ut med så kommer havet att stiga med mellan 0,6 till 1 meter inom detta århundrade, ett scenario som innebär att många av våra öar kommer hamna helt under vatten.
I verkligheten känner vi redan tydligt av effekterna av klimatförändringar vilket redan resulterat i tvångsförflyttningar av samhällen, allvarliga översvämningar och föroreningar av vårt grundvatten.
Vare sig vi vill det eller inte är verkligheten sådan att en stor del av vår befolkning kommer att behöva flytta utanför våra gränser eftersom effekterna blir ännu värre med tiden. Vi har redan börjat planera genom att formulera strategier så att de som väljer att flytta, ska kunna migrera med värdighet.
Jag besöker nu Arktis för att själv bevittna källan till det som påverkar mitt land och för att förstå sambandet mellan avsmältning av dessa massiva isblock och den stigande havsnivån i vår del av världen.
Det är en underbar upplevelse att vara här, men också lite skrämmande. Jag fascinerades
av naturens skönhet, men jag kan också känna arrogansen och kompromisslösheten i det hårda landskapet. Det slog mig att den som har skapat allt detta tänkt att det ska finnas en balans i systemet och att skulle få katastrofala följder för alla om den harmonin rubbas.
Klimatförändringarna är ett problem som kräver en global lösning. Och det är ett problem som kräver ett anmärkningsvärt globalt ledarskap. Trots det entydiga beskedet från vetenskapen förblir många människor och regeringar oförberedda på att vidta nödvändiga åtgärder för att mildra konsekvenserna av klimatförändringarna förrän de upplever att deras egen värld är hotad.
Men eftersom dessa massiva inlandsisar i de arktiska områdena redan har börjat smälta ger det mig anledning till oro för att detta sannolikt inte går att stoppa. Konsekvenserna för länder som Kiribati och andra lågt liggande länder och städer i världen är skrämmande – vi går mot en katastrof av aldrig tidigare skådade proportioner.
När jag lämnade glaciären och tittade tillbaka mot platsen där isbjörnen tidigare låg, tänkte jag för mig själv "Är det här vårt gemensamma öde? Ska det här bli slutet på vår värld? "
Anote Tong, President av Kiribati
Se videon med President Tong från Arktis: