Jag blir starkt berörd av Akiyo Suzuki och hennes femåriga dotter Shioris historia från Fukushima. Under vår vittnesturné runt om i landet har hon berättat om vad som hänt med deras liv, och hur situationen ser ut för människorna i Fukushima. Jag känner mig också tacksam för att vi i Sverige fortfarande inte har drabbats av en allvarlig olycka. Det kan ju hända var som helst, när som helst, även i högteknologiska länder som Japan eller Sverige, vilket blev tydligt på Forsmark 2006 då vi var mycket nära en härdsmälta.
Video från vårt seminarium "Lärdomar från Fukushima" i Stockholm den 7 mars. Akiyo Suzuki pratar ungefär 39 minuter in i videon:
Akiyos familj och samhället de kommer ifrån har splittrats. Vissa har valt att frivilligt evakuera och vissa har valt att stanna kvar, inte för att de inte vill evakuera, utan för att de inte kan. Det är ett svårt moraliskt dilemma regeringen lämnat människor med, när man valt att höja gränsvärdena för godkänd stråldos till en nivå långt över internationella gränsvärden. Barn i Fukushima tillåts numera exponeras för samma stråldos som personal på kärnkraftverk. Samtidigt kommer ingen kompensation att betalas ut till de som valt att evakuera områden frivilligt. Vad ska man göra? Lämna arbete, hus med lån som måste betalas, vänner och hela sina liv, eller stanna kvar och leva med vetskapen att ens barn växer upp i en radioaktiv miljö. Många upplever inte att de har något val.
Under krisens första dagar fick man höra att det var säkert för alla som bodde utanför evakueringszonen, idag vet man att det inte var så. När det radioaktiva nedfallet var som störst och riskerna som högst, under de första tio dagarna, köade människor utomhus i timmar för att vänta på färskvatten. Det gick inte ut någon information om att man borde ha tagit jodtabletter – regeringen sa istället att medborgarna var säkra.
På frågan om vad man borde ha gjort säger Akiyo ”man borde ha evakuerat barnen”.