På påskdagen är det 4 år sedan oljeplattformen Deep Water Horizon exploderade och sedan sjönk utanför Louisiana och orsakade världens mest omfattande oljekatastrof till havs. Elva människor dog i olyckan och utsläppet dödade tusentals marina däggdjur, fisk och sjöfåglar.
Runt 700 miljoner liter olja sprutade ut ur havsbotten under tre månaders tid. För att lösa upp och finfördela oljan använde man flera miljoner liter av det giftiga lösningsmedlet Corexit. Det gjorde att mindre olja syntes på turiststränder eller från luften. Istället har den drivit runt i stora moln under ytan och fått allvarliga effekter för golfens djurliv. Åren som följt efter katastrofen har forskare och myndigheter sett delfiner med invärtes skador, kronisk lunginflammation och leversjukdomar, krabbor och räkor som föds utan ögon och en kraftig ökning av tumörer och genetiska skador hos fisk.
den 16 april 2014
Therese Jacobson, Louisiana 2010
Jag var där som del av det Greenpeace-team som var på plats vid golfen under många månader. Jag kommer aldrig att glömma den vidriga känslan när vi såg delfinerna simma i oljigt vatten och försöka blåsa ut oljan ur blåshålet.
Olyckan har hittills kostat det brittiska oljebolaget BP mer än 270 miljarder kronor och då kunde företaget ta hand om knappt 10 procent av oljan som läckt ut i havet. Och det är i själva verket sällan mer än så som kan samlas in efter ett oljeutsläpp till havs. Vi bör kräva att oljeindustrin och regeringar är förberedda på att hantera utsläpp, men vi kan inte förvänta oss att någon oljesanering är särskilt effektiv. Då har vi inte ens börjat prata om isfyllda vatten i Arktis.
Bortsett från avstånden, isen och svårigheten att få saneringsutrustning och människor dit det behövs, finns det inte tillräckligt med kapacitet i någon av de arktiska staterna för att nå ett utsläpp i tid, än mindre ta hand om det. Om en olycka sker i Arktis kommer räddningen att vara långt borta. Betydligt längre bort än Deepwater Horizon var från Louisiana.
Just nu håller ExxonMobil på att rusta upp en nästan 30 år gammal oljerigg i Norge för att i sommar ge sig av och borra på en av de mest avlägsna platserna i ryska Arktis. Karahavet täcks av ett istäcke på mellan 1,2 till 16 meter, från 270 till 300 dagar om året, och temperaturen under vintern kan sjunka till -46 °C. Den isfria perioden då det överhuvudtaget går att borra beräknas vara 8 till 10 veckor, och det finns idag inget effektivt sätt att sanera ett oljeutsläpp om det sprider sig i isfyllda vatten.
Dessutom överlappar licensområdet där ExxonMobil ska borra en rysk nationalpark känd för sitt magnifika djurliv med stora valrosskolonier och en av de största fågelpopulationerna i den norra hemisfären. Enligt rysk lag är det olagligt att borra där.
Vi vet att olja, kol och gas är ändliga resurser, och vi vet att deras användning förstör planeten. Så sent som häromdagen kom ytterligare en IPCC-rapport som beskriver hur bråttom det är att försöka bromsa klimatförändringarna. Den mängd olja som finns i redan tillgängliga reserver innehåller tillräckligt med koldioxid för att orsaka en total klimatkatastrof. Att leta efter nya källor av fossila bränslen, i områdena där oljeproduktion bevisligen utgör ett gravt hot mot lokala ekosystem är vansinne. Vi måste få ett slut på vårt koldioxidbehov och ställa om till ett hållbart samhälle.
Låt årsdagen av Deepwater Horizon-olyckan bli en påminnelse för oljebolagen om vilka risker de är villiga att ta med människor och miljö.