På plats i Lausitz är det känslorna som dominerar när Vattenfalls planer på nya kolgruvor diskuteras. 

Att jobba med Vattenfallfrågan i Sverige handlar mycket om att få politiker att ta sitt ansvar. När ett statligt bolag har nästan dubbelt så stora växthusgasutsläpp som hela vårt land bör det vara högsta prioritet för landets ledning. Det är faktiskt så allvarligt. Men så är inte fallet idag - den politiska pressen behövs. Diskussionen hamnar dock lätt i en sifferexercis; miljoner och miljarder ton och siffror och årtal ställs mot varandra. Trots att nya fakta om påverkan på grundvattnet och andra miljöeffekter lyfts är det känslorna som tar över när jag är på plats i Cottbus, huvudstad i brunkolsregionen Lausitz i östra Tyskland.

Efter en presskonferens i Berlin tog jag i förrgår tåget till det lilla samhället Neupetershain utanför Cottbus för att med egna ögon se vad det egentligen är som ska diskuteras de kommande dagarna. Jag har sett många bilder på kolbrytningen och många kollegor har pratat om känslan när en för första gången ser de dagbrott där Vattenfall tar upp sin brunkol. Trots det slog det till i magen. Det är en överväldigande, obehaglig syn.

Först besökte vi en aktiv gruva där de enorma maskinerna jobbade för att gräva ut kolet. Omskakande i sig, men det var nog besöken vid en nedlagd gruva som påverkade mig mest. 40 år efter att gruvan har lagts ner är det inget annat än sand. Trots att marken bearbetas är den inte stark nog för att en person ska kunna gå där. Det tar hundra år innan marken där gruvan kan användas och även då kan den aldrig användas till bebyggelse eller jordbruk.


Anledningen till att jag är i Cottbus är att processen kring av en av de fem nya kolgruvor som Vattenfall planerar, Welzow Süd II, når en kritisk punkt denna vecka. Mellan tisdag och fredag pågår en utfrågning där allmänheten får lämna muntliga synpunkter på den brunkolsplan som den lokala myndigheten har tagit fram. Den skriftliga protest som lämnades in i september i år gällande denna gruva samlade in 120 000 underskrifter och det folkliga motståndet är påtagligt.

Precis som för mig när jag besökte gruvorna i förrgår väcker kolgruvorna känslor. Känsla av vanmakt och ilskan är stor hos de som tvingas flytta från sina hus och vars grundvatten riskerar förstöras. Här på plats är det både lätt och svårt att förstå dem. När jag besökte regionen i september besökte jag områden där de nya gruvorna ska ligga. Att stå mitt på ett bördigt rapsfält och inse att allt jag ser just nu ska bli ett stort dagbrott för kolbrytning, det är en mäktig men deprimerande tanke. Samtidigt är det omöjligt att förstå vad det innebär att tvångsförflyttas.

Som så ofta riskerar det kortsiktiga vinna över det långsiktiga. Miljön och de långsiktiga, hållbara jobben kan offras för att skapa jobb på kort sikt. Enligt SOM-institutet vill endast två procent av svenskarna att Sverige ska satsa mer på kolkraft - ändå är detta precis det Sveriges regering, genom Vattenfall, gör. Om inte Vattenfall förstår att kolkraft inte är en energikälla för framtiden måste regeringen på allvar sätta ner foten och tvinga Vattenfall att faktiskt göra det som sagts - leda den förnybara framtiden. Jag tvivlar starkt på att den svenska befolkningen vill att deras gemensamma bolag ska vara del av den destruktiva, klimatförstörande verksamhet som Vattenfall driver på i Lausitz. Jag är definitivt säker på att jag skäms över att vara svensk så fort Vattenfall kommer på tal.