“Om vi glömmer Fukushima är risken för en ny kärnkraftskatastrof större.” Det säger Tatsuko Okawara, en av hundratusentals som drabbats av Fukushima-olyckan som började den 11 mars 2011.

Tatsuko har en poäng: världen verkar vara på väg att glömma.

Kärnkraftsindustrin arbetar hårt för att få oss att glömma genom att minimera effekterna av olyckan i sin kommunikation, till exempel genom att undvika det faktum att reaktorerna i själva verket fortfarande inte stabiliserats. Man hävdar att man lärt sig en läxa, men ingenting kan vara längre från sanningen.

Många länder håller just nu på att upprepa de misstag som ledde fram till härdsmältorna i Fukushima. Det handlar om systemfel inbyggda i kärnkraftssektorn: det finns inte oberoende regulatorer eller något verkligt ansvarstagande. Istället går vinst före välfärd. Beredskapen för en katastrof är under all kritik och man förlitar sig på försäkringar om säkerhet – försäkringar som visat sig vara allt annat än sanna.  

Övervakande myndigheters oberoende är ofta inte mer än ord på papper, eftersom de har starka band till den industri som de ska övervaka. Samtidigt tas beslut av ekonomiska och politiska skäl, inte alltid med människors bästa för ögonen.

Kärnkraftsindustrin drar nytta av ett ersättningssystem som innebär att de inte behöver betala för de skador som uppstår. Stora företag plockar hem stora vinster, men så fort någonting går fel är det upp till samhället och enskilda medborgare att hantera följderna. Vem betalar för Fukushima? Det gör de tusentals människor som förlorade sina arbeten, vars hem och familjer slagits sönder, vars barn inte kan leka utomhus på grund av de höga strålningshalterna. Det är de japanska skattebetalarna som finansierar hanteringen av Fukushima-verkets havererade reaktorer och saneringen av de kontaminerade områdena.

Sannolikheten för en allvarlig kärnkraftsolycka som Tjernobyl var minimal eller obefintlig, sas det. Men om vi tittar på historien ser vi en reaktorhärdsmälta ungefär en gång varje årtionde sedan kärnkraftens barndom. Trots det hänvisar kärnkraftsindustrin fortfarande till samma sannolikhetsteori och till processer som visat sig vara helt felaktiga. Övervakande myndigheter fortsätter att tveka istället för att agera kraftfullt för att förebygga risker från reaktorer, eftersom mer tvingande säkerhetsföreskrifter skulle göra kärnkraftsindustrin olönsam.

Det finns fortfarande mer än 400 reaktorer i drift världen över, reaktorer som i grunden är potentiellt livsfarliga, och fler fortsätter att byggas. Miljontals människor är i riskzonen; radioaktivitet begränsas inte till en radie av 10 eller 20 kilometer (storleken på de officiella evakueringszonerna) utan sprids vida omkring, som Fukushima är ett exempel på. Och fortfarande finns inga planer för hur en stor olycka med mer omfattande evakueringszoner skulle kunna hanteras.

Kärnkraft är inte ett nödvändigt ont. Det finns säkra, prisvärda, rena energikällor. Istället handlar det om politisk vilja och politiska beslut.

Det är därför vi inte får glömma Fukushima. Vi måste lyssna på de som fortfarande lever med och lider av följderna. Vi måste minnas, lära oss av katastrofen och agera för en bättre värld.