När jag växte upp i Sovjetunionen hörde jag en anekdot om en ingenjör som skickas till en hemlig missilfabrik i en liten sibirisk stad. Fabriken är så hemlig att ingenjören inte får veta dess gatuadress. Istället får han bara veta att den ligger i en kamouflerad byggnad mittemot stadens enda apotek. När han är framme i den lilla staden frågar han en äldre dam utanför stationen var stadens apotek ligger. ”Gå rak fram”, svarar gumman, ”ta första höger, så ser du en missilfabrik på vänster sida. Apoteket ligger mittemot”.

Jag har alltid funnit denna historia rolig. Den återspeglar hur absurt och ineffektivt det sovjetiska hemlighetsmakeriet var: ett symptom på ett sjukt samhälle, där relationen mellan makthavare och folket präglas av misstro och paranoia.

Nu, fyrtio år senare, hör jag ett eko av denna historia i min relation med svenska staten.

Greenpeace begärde ut handlingar
Det hela började med den skamliga försäljningen av Vattenfalls brunkolstilgångar till tjeckiska riskkapitalister och klimatbovar tidigare i år. Trots högljuda protester både hemma och globalt om att försäljningen skulle innebära en katastrof för Sveriges och EU:s klimatåtaganden envisades regeringen med att godkänna försäljningen. Man fick dock höra om och om igen att regeringen hade gjort en grundlig analys av miljökonsekvenserna.

Efter att försäljningen avslutades begärde vi ut alla handlingar som låg till grund för beslutet. Vi ville se med egna ögon på vilka fakta regeringen grundade sin bedömning att försäljningen var acceptabel från klimatperspektiv.

Regeringen hemligstämplade alla dokument
Döm om vår förvåning när vi fick svaret att allt underlag till beslutet var hemligstämplat i sin helhet. Huvudanledningen för detta var att offentliggörande av informationen ”kan antas leda till skada för den enskilde”. Vi kunde överklaga detta till regeringen, sades det.

Okej, jag kan förstå att vissa dokument kan innehålla känsliga företagshemligheter. Men vartenda ord i varje dokument? Det var ju massvis med information om miljöpåverkan som cirkulerade i debatten innan försäljningen. Det är helt orimligt att hemligstämpla öppen information. Fast man valde kanske att inte ta hänsyn till miljön alls?

Vi bad att få se rubrikerna på de dokument som ärendet innehöll, så att vi kunde välja vilka av dem vi skulle överklaga för hemligstämplande. Som svar fick vi en lista på 189 dokument. Varje rubrik, för varje dokument, var hemligstämplad. Namnet på själva ärendet var hemligt också.

Vi överklagade men fick nej
Självklart överklagade vi departementets beslut till regeringen. Och regeringen bekräftade sekretessbeslutet.

Alltså: allmänheten får inte veta på vilka grunder man fattade beslut som har avgörande betydelse för klimatet. Det var då jag blev starkt påmind om den sovjetiska anekdoten.

Men jag är optimist. Jag tror att det finns grundläggande skillnader mellan Sovjetunionen då och Sverige idag. Jag tror på det svenska rättssamhället. Jag tror på den svenska grundlagen som garanterar folket tillgång till information för att kunna utöva kontroll över regeringens maktutövande. Jag tror på lagligt skydd som står över politiken.

Dima utanför Högsta Förvaltningsdomstolen       

Nu går vi till domstol
Därför väljer vi idag att gå till domstol för att rätten ska kunna pröva regeringsbeslutet om att hemligstämpla information om miljöpåverkan av Vattenfalls brunkolförsäljning.  Jag hoppas verkligen att den sovjetiska anekdotens eko blir kvar där den hör hemma – i det förflutna.

Dima Litvinov