Första gången jag kom i kontakt med henne var 2012. Det var i samband med en kampanj för Arktis och hon skulle just lägga till vid en hamn i Murmansk i nordvästra Ryssland.
Det var ett år av liberala strömningar. Den dåvarande ryska presidenten Dmitry Medvedev hade precis klivit av sin post och Greenpeace-volontärer tilläts samla in namnunderskrifter på gatorna till stöd för Arktiskampanjen. Invånarna i Murmansk gjorde så med glädje.
Sämre gick det för vårt fartyg. Hon fick inte tillåtelse att lägga till i hamnen, utan tvingades istället ankra någon mil från kusten. Kanske berodde det på hamnen som sådan, en otrevlig plats belamrad med kranar, järnvägsspår, staket och taggtråd, dumpad kol och gamla skepp som nog aldrig mer kommer att lämna hamnen. Med andra ord, inte världens mest inbjudande plats för en grön isbrytare med hoppingivande regnbågsfärger.
Under två dagar gick en enmastare fram och tillbaka mellan Murmansk och Arctic Sunrise, med volontärer och aktivister ombord, innan det var dags för fortsatt färd mot Kirkenes, utgångspunkten för hennes första protest mot Pripazlomnaya, den första oljeplattformen i Arktis.
Allt var nytt för mig. Jag hade aldrig varit på ett fartyg tidigare, aldrig sett en oljeplattform på havet, aldrig varit i kontakt med patrullbåtar från kustbevakningen. Under tredje dagens protester vid Prirazlomnaya anlände en rysk patrullbåt på oljebolagets begäran. Men den försökte inte stoppa oss, då med utgångspunkt i att det inte är ryska säkerhetstjänstens (FSB) uppdrag att hantera administrativa överträdelser (vilket var den åtalspunkt som aktivisterna just då kunde stått inför).
Efter fyra dagar skiljdes våra vägar åt, för att återförenas ett år senare. Men då i ett helt annat land. Putin var tillbaka vid tronen och inledde sitt tredje presidentskap med att slå ned på yttrandefrihet och mänskliga rättigheter – och nya strider mot ideella organisationer.
Om någon då hade frågat mig hur Ryssland skulle se ut idag, då hade jag inte kunnat svara, lika lite som jag hade kunnat förutse vad som skulle hända besättningen och Arctic Sunrise under den andra protesten vid Prirazlomnaya. De inblandade parterna var desamma, men sammanhanget var nytt. Vår fredliga protest fick ett oproportionerligt bemötande i form av skjutvapen, arrestering av besättningen, häktning och rättegångar.
Det var så vi hamnade i Murmansk igen, ironiskt nog denna gång i hamnen men utan att några förväntansfulla volontärer kunde gå ombord. Den holländska flaggan försvann, Greenpeace flagga likaså. Och gummibåtarna beslagtogs då de ansågs vara brottsredskap. Istället kröntes nu fartyget med en rysk flagga i masten och ett antal uttryckslösa vakter på uppdrag.
Svart koldamm svärtade med tiden allt mer ned fartygets färggrannhet, men trots det var hon den stora ljuspunkten i Murmansks hamn. Det var så jag såg henne fyra månader efter arresteringen, då jag kom tillbaka till Murmansk i april för att betrakta Arctic Sunrise och vårt fängelse med de ögon som hade hjälpt oss från utsidan, och med min frus ögon.
Jag gick uppför kullen till minnesmärket från andra världskriget. Där stod den ryska soldaten Alyosha, blickandes ut över bukten och den smutsiga hamnen. Förstå såg jag henne inte, hamnen är gigantisk. Men så dök hon upp snabbt i blickfånget, innan snön började falla så intensivt att hon försvann igen. Det kändes som att snön försökte dölja ett landskap fyllt av grånad och ledsamhet. Jag väntade och väntade. Och där var hon igen.
Alla som släpptes efter den två månader långa fängelsevistelsen trodde att hon hölls kvar som gisslan i regimens kontroll. Just därför fick varje nytt foto av henne stort värde för oss. Hon var fortfarande där, i hamnen. Och jag saknade henne.
Mars 2015. Jag kom till Stockholm före Arctic Sunrise, men nu är hon på väg hit. Och jag kommer att vänta på henne vid kajplats 106 vid Skeppsbron i Gamla stan, liksom hundratals andra förväntansfulla människor.
Jag kommer att ta med min fyraårige son ombord. Han kallar henne Green Turtle, inte Arctic Sunrise. När jag satt fängslad frågade min son gång på gång sin mamma var pappa var, och vi bestämde oss då för en saga om en grön sköldpadda. Nu ska de äntligen få träffas.
Denis Sinyakov föddes i Moskva 1977. Han har jobbat som journalist och fotograf i drygt tio år och är anställd på Greenpeace sedan 2008, stationerad såväl i Ryssland som i Sverige. Denis var en av de 30 personer ombord på Arctic Sunrise som satt fängslad under två månader efter aktionen mot oljeplattformen Prirazlomnaya i augusti 2012.