Idag sörjer vi politikens oförmåga att ta ansvar för klimatet, imorgon organiserar vi oss igen för att lämna de fossila bränslena i marken.

Från klimatmarschen i Stockholm inför klimatmötet 2015

Idag väller känslorna över mig. Jag tänker på vilka konsekvenser de utsläpp som Sveriges regering idag möjliggör kommer att få på människor och natur runt om på planeten. Jag tänker på att människorna som kommer drabbas mest av dessa klimatförändringar är de som är längst från besluten, långt i avstånd, långt i tid, långt i makt.

Jag tänker på hur brunkolsgruvorna ser ut och att det Mordorliknande landskapet nu riskerar att täcka bokskogar jag vandrat i och sjöar jag badat i. Jag tänker på människorna som kommer förlora sina hem och rötter, på gamla fina byar som kommer skövlas med marken.

Så här ser det ut.

Jag sörjer konsekvenserna av dagens belut och är samtidigt arg. Arg på politikens oförmåga att omsätta de vackra orden i Paris till verklig handling. Arg på att makten varken lyssnar på forskare, civilsamhället, kyrkor, ungdomsorganisationer eller majoriteten av den svenska befolkningen.

Vi ska inte vara rädda för känslorna. Det är ok att vara ledsen när vår planet förstörs, det är ok att vara arg när politiken inte tar ansvar. Men snart, inte än men snart, är det dags att ta ett djupt andetag och fortsätta kampen.


Miljörörelsen mobiliserade sig snabbt när dagens ödesbeslut kom från Rosenbad.

Överallt växer medvetenheten om att de fossila bränslena måste stanna i marken om vi ska bromsa klimatförändringarna. LåtKoletLigga-kampanjen har stärkt rörelsen och nu är vi bättre rustade än någonsin.

Inget av det som gjorts är förgäves, nu fortsätter vi kampen med att lämna de fossila bränslena i marken. Tillsammans kan vi åstadkomma mirakel!