I dagarna samlas världens ledare i Paris för att förhandla fram en lösning på den globala klimatkrisen. Men en viktig sektor vill EU till varje pris hålla utanför klimatförhandlingarna – den internationella handeln. Det visar läckta dokument som Greenpeace tagit del av.

Samtidigt pekar analytiker på att planerade handelsavtal och investeringsskydd bakbinder våra folkvalda politikers möjligheter att begränsa utsläppen av växthusgaser. Handelsavtalen TTIP och CETA är inga undantag.

I en analys från Tufts University, TTIP vs. Climate Policy: What is at Risk?, pekar ekonomen Frank Ackerman på en lång rad konkreta klimatrisker i TTIP-avtalet.

  • EU:s energieffektiviseringsdirektiv kan ses som ett handelshinder av utländska tillverkare med mindre energieffektiva produkter. Det kan stoppas.

  • Utvinning av skiffergas genom fracking, en riskfylld utvinningsmetod med allvarliga miljökonsekvenser, kan tvingas på länder som förbjudit metoden. Den kanadensiska provinsen Quebec stämdes t ex genom NAFTA-avtalet för att ha förbjudit fracking.

  • EU:s bränslekvalitetsdirektiv, i svensk lag införd genom drivmedelsförordningen, räknade ursprungligen med de höga koldioxidutsläppen vid utvinning av olja från oljesand, en extremt miljöfarlig verksamhet. Det fick strykas efter att oljelobbyister fått in frågan i CETA-förhandlingarna bla.

  • EU:s direktiv för främjandet av förnyelsebara bränslen, som syftar till att 20 procent av EU:s energi ska komma från förnybart år 2020, har av USAs handelsrepresentanter pekats ut som ett handelshinder.

  • Garantipriser på förnybar el, sk feed in tariffs, har gynnat förnybar energi på den fossila energins bekostnad. Det finns inget som hindrar utländska företag att stämma stater som inför den här sortens incitament för att stötta omställningen till förnybart.

Det finns med andra ord flera goda skäl till att diskutera handelsavtalens påverkan på världens möjligheter att bekämpa klimatförändringarna och ställa om till en 100 procent förnybar energiförsörjning. Utmaningarna våra samhällen står inför är enorma.

Men en sak är redan klar. Handelsavtalens hämmande effekt på åtgärder som syftar till att begränsa utsläppen av växthusgaser kommer inte att diskuteras under COP 21 i Paris. I ett läckt dokument från EU Kommissionen, som Greenpeace tagit del av, framgår att EU:s position i Paris är följande:

  • ”EU:s övergripande mål är att åstadkomma COP-beslut utan några specifika hänvisningar till handel eller IPR (Intellectual Property Rights, författarens parentes) och att minimera diskussioner om handelsrelaterade frågor.”

  • ”Något försök att skapa någon sorts ny bestämmelse/agenda punkt/arbetsprogram/mekanism gällande handel/IPR under UNFCCC förhandlingar kan inte accepteras.”

På EU Kommissionen är det handelskommissionär Cecilia Malmström som ansvarar för förhandlingarna om TTIP och CETA. Enligt kommissionens dokument är inte FN:s klimatkonvention, UNFCCC, rätt forum att diskutera handelns eventuella effekter på “andra områden”. Det ska ske inom World Trade Organization, WTO, “det etablerade internationella forumet med denna uppgift”. Men enligt Oscar Stenström, statssekreterare hos närings- och innovationsminister Mikael Damberg, kommer WTO att minska i betydelse om TTIP träder i kraft:

“Självklart förlorar WTO i relevans genom TTIP. Men Sverige har inte råd att stå utanför, vi måste hoppa på det här tåget. Däremot släpper varken vi eller EU WTO-processen helt, vi kommer ge förhandlingsrundan i Doha en till chans”, berättar han under ett möte på näringsdepartementet.

Frågan om att hålla världens temperatur under två grader, och undvika katastrofala klimatförändringar, hänvisas alltså till WTO, ett forum där förhandlingar om handeln kört fast och inte kommer någon vart. En viktig orsak till att TTIP kom till var just att komma runt låsningen i WTO. Är det ett effektivt sätt att ta ansvar för världens klimat?

Enligt Oscar Stenström ska reglerna anpassas och investeringarna skyddas utan att sänka kraven som skyddar medborgarnas hälsa eller miljön:

”Vi är inte med i TTIP för att sänka några standarder”, berättar han vidare.

Detta är också vad ledamöterna av Sveriges Riksdag lovats när de beslutat om ett förhandlingsmandat till de ansvariga tjänstemännen. Trots detta finns det mycket som pekar på att både dagens och framtida miljö- och konsumentskydd kommer att undermineras med de nya avtalen. Det blir helt enkelt svårare för ansvariga politiker att stifta nya lagar som skyddar människors hälsa och miljö.

Om ett demokratiskt valt parlament trots investeringskydden väljer att fatta ett beslut som äventyrar företagens avkastning på investeringen måste staten betala ett skadestånd till det drabbade företaget. Några exempel från redan existerande handelsavtal:

  • Sydkraft, nuvarande tyska EON, fick t ex 5,6 miljarder kronor i skadestånd för stängningen Barsebäck 1 och ytterligare 3,1 miljard kronor för Barsebäck 2. Att svenska folket med stor majoritet röstat för en avveckling långt innan Sydkraft tog över verksamheten spelade ingen roll, investeringsskyddet gäller trots att företaget rimligtvis borde ha räknat med detta faktum i sin riskanalys.

  • Statliga Vattenfall har under skadeståndsförhandlingar tvingat staden Hamburg att släppa efter på miljökrav som skulle skydda den biologiska mångfalden i floden Elbe. Det gjorde i sin tur att Tyskland blev dragna inför domstol av EU-kommissionen för brott mot EU:s miljölagar.

  • Vattenfall tog sedan chansen att ge igen när Tyskland bestämde sig för att stänga sin egen kärnkraft. Nu stämmer företaget den tyska staten för uteblivna intäkter.

Självklart får risken för skadestånd på miljardbelopp vem som helst att tveka att genomföra en åtgärd. Om det handlar om att fasa ut kärnkraft, ställa miljökrav på kolkraft eller förbjuda hormonstörande ämnen är av mindre vikt. Bara risken att behöva betala ut miljardbelopp i skadestånd istället för att lägga dem på vård, skola, omsorg och viktig infrastruktur kyler garanterat av även den mest progressiva beslutsfattare. Det här fenomenet har ett namn på engelska, regulatory chill.

Traditionellt har frihandelsavtal handlat om att riva tullmurar, att ta bort tullavgifter. Idag är dessa avgifter nästan helt borttagna. Kommerskollegium beräknar att reducerade tullar inom avtalet som nu förhandlas mellan mellan EU och USA, Transatlantic Trade and Investment Partnership, TTIP, kommer att leda till 0,01 procents extra tillväxt i Sverige.

Men en hundradels procent är knappast ens värd de hundratals resor och tusentals timmar i hemliga förhandlingar som tjänstemännen plöjer ned på förhandlingarna mellan Kanada (CETA) respektive USA (TTIP) och EU. Istället syftar avtalen till att ”harmonisera” regelverken mellan länderna. Dessutom vill man införa ett investeringsskydd för investerare på vardera sida av Atlanten, vilket ska förhindra att stater inför nya regler som riskerar företagens vinster. Förutsatt att TTIP genomförs på ett ambitiöst sätt, dvs att inga stora sektorer lämnas utanför, beräknar Kommerskollegium att det kan innebära 0,18 procent extra tillväxt i Sverige under en tioårsperiod - under gynsamma förhållanden. Är klimatet och miljön inte värda mer?

Frågan är nu hur näringsminister Mikael Damberg och hans stab ska säkerställa att inte TTIP och CETA gör situationen än värre. Greenpeace har skrivit till näringsdepartementet för att få svar.

Frågan är också varför våra folkvalda ska ha en arm bakbunden i striden för att rädda planeten. Kan du svara på det, Mikael Damberg?

Jan Isakson