Augusti 2014. Vi är i Parma, en by vid floden Usa i norra Ryssland, nästan i höjd med polcirkeln. Härifrån rinner floden vidare västerut och mynnar så småningom ut i Norra ishavet. Den lilla byn är ett virrvarr av småvägar som kantas av ogräs och ruckel med plåttak. En del av husen är målade i glada färger, resten är gråa, allt är så där lite halvfärdigt, som om färgen bara tog slut en dag.

Det är fattigt, trist och fult, men folk verkar glada och barnen är som barn är mest överallt, de är nyfikna på oss främlingar och ropar i mun på varandra att vi ska komma och spela fotboll med dem.

En dag ser jag några av barnen bada i floden. Senare upptäcker vi en tjock svart ström av olja i vattnet bara en liten bit därifrån. Alla vet att vattnet är kraftigt förorenat och att man kan bli sjuk, men det finns inget att välja på. Flodens vatten används inte bara till att bada i, utan också till matlagning och dricksvatten.

Jag är chockad över omfattningen av förödelsen här i Komiregionen. Vi hinner lokalisera över 200 oljeutsläpp i mark och vatten på den korta tid vi är här. Samtidigt är jag glad över att kunna hjälpa till. Det bästa är att träffa människorna som bor här, som den gamla mannen i närbutiken som skakar min hand länge och tackar oss för att vi uppmärksammar deras situation.

Jag vaknar tidigt varje morgon för att tillsammans med mina vänner åka ut i skogen och sanera olja. Vi hjälper varandra att klä på oss rejäla skyddsoveraller, speciella handskar och stövlar, andningsmasker och skyddsglasögon, allt för att skydda oss mot direktkontakt med den giftiga oljan. Det blir krångligt att röra sig och efter en stund är jag blöt av svett där jag arbetar under den varma sommarsolen.

Stanken från oljan är våldsam och ger mig kväljningar, det luktar som en blandning av brinnande bildäck och ruttna ägg. Det är overkligt att stå här i en vacker skogsglänta, omgiven av grönska, spelande gräshoppor och majestätiska träd, och samtidigt titta ner på den svarta klumpiga oljan i en liten sjö framför mig.

Själva saneringen sker med två olika redskap, först använder vi en pump för att suga upp det mesta av oljan, sedan skyfflar vi upp det som återstår med vanliga spadar. Vi arbetar i skift och byter av varandra eftersom arbetet är väldigt påfrestande. Vi vadar fram i oljan eller tar en liten eka till hjälp för att långsamt ta oss fram i den vidriga blandningen av vatten och olja. Jag kommer på mig själv med att tänka på hur glad jag är att bo i Sverige och alltid ha tillgång till rent vatten.  

En kväll får vi besök av Valentina från Save the Pechora Committee. Hon berättar om sin långa kamp mot förstörelsen i Komiregionen, om den stora oljekatastrofen 1994 och hur oljebolagen lurade byborna att utföra saneringsarbete utan någon som helst skyddsutrustning. Som ett resultat av förgiftningen av mark och vatten har människorna här tvingats lämna sina traditionella näringar, som jordbruk, jakt, fiske och renskötsel.

Det har varit en tuff resa, men i efterhand inser jag att vår närvaro faktiskt ger hopp till Valentina och alla andra drabbade i Komiregionen. Situationen kan verka hopplös, men tillsammans lyckas vi denna gång faktiskt övertyga viktiga regionala politiker i Komi att ställa sig på vår sida. Kanske kan vi med gemensamma ansträngningar faktiskt rädda Komiregionen, och Arktis, från oljebolagens vansinne.

Leo Zillén är volontär hos Greenpeace sedan två år och har just kommit hem från tre veckor i Ryssland, där Leo tillsammans med andra aktivister från Greenpeace och vänner ur lokalbefolkningen i delrepubliken Komi har arbetat med att dokumentera och sanera oljeutsläpp. Han är 20 år och studerar till vardags data- och systemvetenskap vid Stockholms universitet.

Bildspel från oljesaneringen