På senare tid har det argumenterats på debattsidor för att storleken på Europas klimatutsläpp endast bestäms av EU:s handel med utsläppsrätter och att det därför varken gör till eller från för klimatet om Vattenfalls brunkol stannar i marken eller inte. Senast lyftes detta argument av den avgående klimatministern Åsa Romson i Dagens Industri, i en artikel som bara kan tolkas som ännu en i raden av hennes ursäkter för att slippa ta ansvar för vad som troligtvis är det viktigaste klimatbeslut en svensk regering någonsin kommer att fatta. Argumentet är absurt. Jag ska förklara varför.

Du kan även läsa en artikel i samma ämne av professor Johan Rockström här och en av Naturskyddsföreningens ordförande Svante Axelsson här. Även Finanspolitiska rådet tycker att det är viktigt att svenska politiker bidrar till att minska de internationella utsläppen från kolkraft.

Systemet med utsläppsrätter inom EU har kollapsat. Det beror på att det finns över två miljarder oanvända utsläppsrätter som vem som helst kan köpa billigt. Antalet ökar dessutom eftersom taket är för högt och den brittiska tankesmedjan Sandbag menar att det om fem år kan finnas fyra miljarder utsläppsrätter som ingen använder.

Därför pågår nu en viktig process för att sänka taket för utsläppen och minska antalet överblivna utsläppsrätter. Tyvärr är denna process långt ifrån tillräcklig och kommer endast leda till en justering av taket, när det i själva verket skulle behövas en dramatisk sänkning.

Som exempel innebär det tak som nu håller på att sättas att EU tar sig rätten att släppa ut upp till hälften av de växthusgaser som kan släppas ut detta århundrade om jordens uppvärmning ska kunna begränsas till högst 1,5 grad. I verkligenheten skulle det krävas att taket sänktes till att tillåta kanske en tiondel av de utsläppsrätter som det gör idag för att ha en tillräckligt styrande effekt. En sådan drastisk sänkning finns det ingen politisk framkomlighet för idag.

Så länge systemet är satt ur spel finns det bara ett sätt att minska utsläppen och det är genom att sluta släppa ut. Att lämna Vattenfalls kol i marken är ett sätt att göra det. Det är konkret klimatpolitik här och nu. Inte teoretiska resonemang, utan sådant som det finns ett akut behov av.

Men det mest obegripliga i Romsons resonemang är att inget annat i så fall spelar någon roll. Det är ingen idé att göra något bra, för någon annan kommer i alla fall att göra något dåligt.

Drivet till sin spets innebär det att allt annat klimatarbete som hittills bedrivits i Europa har varit helt i onödan. Elcertifikat, biogas, de lokala investeringsprogrammen, Tysklands gigantiska satsning på sol och vind och EU:s glödlampsförbud. Till och med att du och jag väljer att åka tåg istället för att flyga blir onödigt ur klimatsynpunkt. Ja, strängt taget är alla de tusen åtgärder som olika stater, regioner, kommuner, företag och medborgare har genomfört bortkastade.

Så är självklart inte fallet. Det håller nog även Åsa Romson med om. Tvärtom ligger den gemensamma nämnaren för allt framgångsrikt klimatarbete vi sett hittills i det politiska ledarskapet. Att frivilligt avveckla fyra av Europas största kolkraftverk är en signal som kommer att påverka politiken i hela EU, men också i resten av världen. Betydelsen av ett sådant besked kan inte överskattas. Faktum är att världens ledare följer utvecklingen kring brunkolet med stort intresse och att ett sådant beslut mycket väl kan vara det som lägger grunden för att ambitionen inom Paris-avtalet faktiskt nås. Att det dessutom skulle utgöra en stark grund för att driva på för en kraftig sänkning av taket för utsläppshandeln inom EU är en bonus.