Idag klockan 11.00 presenterar generaldirektör Björn Risinger Havs- och vattenmyndighetens förslag till vägledning för reglering av fiske i marina skyddade områden. Exempel på marina skyddade områden där fiskeregleringar är aktuellt är till exempel Natura 2000-områdena Bratten, Fladen, Lilla Middelgrund och Kosterhavets nationalpark.

Havs- och vattenmyndighetens förslag kommer att ge en tydlig fingervisning om regeringen klarar av att värna våra marina skyddade områden, eller om den fortsatt låter ett snävt sektorstänkande (miljö och fiske) blockera en havspolitik som lever upp till EU:s Art- och habitatdirektiv, gynnar den biologiska mångfalden och på sikt kommer att ge större fångster för det krisdrabbade fisket.

Greenpeace visade i rapporten Fult fiske förra året att det i Sverige bedrivs helt oreglerat fiske och till och med bottentrålning i våra skyddade havsområden, trots att det finns lagkrav på omfattande skydd sedan många år tillbaka. Fisket fortgår precis som om områdena aldrig pekats ut som skyddsvärda. Länsstyrelserna sköter inte tillsynen som de är ålagda enligt lagen.

De departement som har störst ansvar för vår havsmiljö styrs båda av centerpartister; miljöminister Lena Ek och landsbygdsminister Eskil Erlandsson, som ansvarar för fiskefrågor. Trots att Lena (och även förre miljöministern Andreas Carlgren) är partivänner med Eskil har departementen hittills totalt misslyckats att lösa en av de viktigaste frågorna för havsmiljön, reglering av destruktivt fiske i marina skyddade områden.

Regeringen, som varit tydlig med att allt fiske i marina Natura 2000-områden kräver tillstånd, måste omedelbart se till att länsstyrelserna följer lagen och stoppar fiske till dess att det miljöprövats. Dessa områden borde stängas permanent för fiske. Det skulle också vara ett logiskt steg för att möta de ökade krav som det marina direktivet ställer på miljövården av havet. Därför är det oroväckande att dagens presskonferens fått rubriken Reglering av fiske i Natura 2000-områden - ska det göras och i så fall hur? Allt fiske i marina skyddade områden måste självklart regleras så att det inte hotar de naturvärden som ska skyddas, det säger både logiken och lagstiftningen.

Anledningen till att fisket i marina skyddade områden hittills inte reglerats (varken med fiskelagstiftning eller miljölagstiftning via tillståndsprövning eller annan lag) är att ansvariga tjänstemän på länsstyrelser, havs- och vattenmyndigheten och de ansvariga departementen helt enkelt inte kan enas om hur detta ska göras. Oenigheten har lett till en förvaltningsmässig härdsmälta som låst alla försök att införa regleringar. En bidragande orsak till låsningen är bristen på prejudikat som klargör exakt hur lagstiftningen ska tillämpas.

För att skapa större klarhet i hur miljöbalken, där EU:s Art- och habitatdirektiv är infört, ska tillämpas överklagade Greenpeace förra året Länsstyrelsen i Västra Götalands beslut att inte tillståndspröva destruktivt fiske i länets marina Natura 2000-områden. Tyvärr valde miljööverdomstolen att inte ge oss prövningstillstånd. Därmed är alla våra juridiska möjligheter att få saken prövad i svensk domstol uttömda.

Nu är det alltså helt upp till de centerpartistiska ministrarna Eskil Erlandsson och Lena Ek att ta ansvar för skyddet av våra marina skyddade områden. Frågan är om partikamraterna nu lyckats lägga de kortsiktiga fiskeintressena åt sidan och gett Havs- och vattenmyndigheten det tydliga politiska mandat som krävs för att fullt ut tillämpa miljölagstiftningen även på destruktivt fiske? Vid lunchtid idag vet vi.

Jan Isakson