Nyligen fördes en debatt angående Vattenfalls tyska brunkolsgruvor på DN Debatt. Den började med en artikel av Alvar Palm, doktorand i industriell miljöekonomi vid Lunds universitet, men fler debattörer gav sig in i diskussionen. I debatten förekom många påståenden som behöver bemötas. En del av dem besvarade vi tillsammans med Naturskyddsföreningen i vår replik. Nedan finns ett längre svar där vi bemöter de huvudsakliga argumenten om Vattenfalls brunkol:
 
Påstående: Om Vattenfall fasar ut sin verksamhet sker bara utsläpp någon annanstans.
Det beror på vilka antaganden man gör om hur den elproduktion som försvinner kommer att ersättas. Om den ersätts med 100 procent förnybar energi kommer utsläppen av koldioxid att minska med samma mängd som finns i de gruvor Vattenfall planerar att öppna.
 
Att avstå från att öppna de fem planerade brunkolsgruvorna skulle innebära att 1,2 miljarder ton brunkol stannar i marken istället för att brännas i Vattenfalls kraftverk. De utsläpp som då undviks är i storleksordningen 1,2 miljarder ton koldioxid (CO2). Kraftverken kan inte eldas med kol från andra platser eftersom brunkol inte kan transporteras mer än några få mil. De kommer därför att avvecklas i takt med att kolet i de befintliga brotten tar slut.
 
Om man utgår från att den el som då ska produceras för att ersätta bortfallet i stor utsträckning kommer från andra kolkraftverk eller gaskraftverk blir utsläppsminskningen naturligtvis mindre än 1,2 miljarder ton CO2. Hur mycket mindre beror på vilka antaganden man gör om fördelningen mellan gas- och kolkraft.
 
Greenpeace anser att detta är en defensiv utgångspunkt som riskerar att bromsa utvecklingen mot ett hållbart energisystem. Vi menar att underskottet självklart kan och ska ersättas av en kombination av effektiviseringar (minskad elanvändning) och ökad elproduktion från solceller, vindkraftverk och andra förnybara energikällor. Likaså förutsätter vi att taket i handelssystemet sänks i motsvarande grad för att förhindra att elen produceras med kol eller gas.
 
Påstående: Det som behövs för att skynda på en kolavveckling i Europa är en fungerande utsläppshandel och koldioxidskatter. 
Greenpeace anser att koldioxidskatter och skärpta mål i EU:s handelssystem är bra och vi ställer därför sådana krav i både EU, dess medlemsstater och i andra länder där det är relevant. Men det tar lång tid och det finns en politisk gräns för hur mycket avgifterna kan höjas. Arbetet behöver därför kompletteras med andra vägar framåt, exempelvis krav på avveckling av kolkraftverk inom EU till 2030. För att skärpningar ska genomföras krävs stor enighet bland EU:s medlemsländer, men de senaste åren har utvecklingen varit den omvända. EU backar allt mer från sina klimatmål och det är numera bara ett fåtal länder som aktivt arbetar med klimatpolitiken överhuvudtaget. Den förra regeringen drev frågan om att införa koldioxidskatt i EU under flera år, utan att lyckas. Nästan alla EU-länder motsätter sig effektiva ändringar i handelssystemet.
 
Påstående: Om vattenfall stänger ner kolkraftverk kommer någon annan att använda kolet i gruvorna, kanske bygga nya kolkraftverk. 
Nej, gruvorna innehåller brunkol som inte kan transporteras mer än några få mil eftersom det inte är ekonomiskt. Det finns inga andra kolkraftverk i närheten. Men Greenpeace kräver i första hand att kolet ska stanna i marken. Att avveckla Vattenfalls kraftverk är en naturlig konsekvens av ett beslut att inte öppna de nya gruvorna eftersom de befintliga gruvorna kommer att ta slut omkring 2025-2030.
 
Påstående: Det ger större klimatnytta för pengarna att sälja brunkolsverksamheten och använda vinsten till investeringar i förnybar energi eller kollektivtrafik. 
Självklart vill vi öka investeringarna i förnybara energikällor och kollektivtrafik, men att bygga ut dessa är ett ineffektivt och osäkert sätt att minska utsläppen. Att investera i dem är nödvändigt, men det leder i sig inte till lägre utsläpp, vilket även påpekas av Simon och Anton Grenholm på DN debatt. Ensidiga satsningar på detta, utan andra kraftfulla åtgärder för att minska användningen av fossila bränslen, medför en risk för att vi fortsätter att använda lika mycket fossil energi och dessutom använder den förnybara energin – att vi bara använder mer energi. Det krävs kompletterande åtgärder som i realiteten ser till att kol, olja och gas stannar kvar i marken.
 
En försäljning av brunkolsverksamheten kan inte heller leda till mer förnybar energi eftersom utbyggnadstakten styrs av de stödsystem som Sverige och andra länder har infört. Det finns ingen koppling mellan en försäljning av kraftverken och mer vindkraft, påpekar Gunnar Groebler, chefen för Vattenfalls vindkraftsverksamhet. Även om Vattenfall skulle ha miljarder att investera i elproduktion skulle det inte leda till en enda kWh mer förnybar energi. Om Vattenfall bygger mer kommer någon annan att bygga mindre. Dessutom kommer en försäljning inte att frigöra något kapital enligt Vattenfall själva. 
 
Påstående: Sverige ska inte bestämma över tysk energipolitik. Det måste vara upp till Tyskland.
Att avveckla kolkraften går helt i linje med den tyska energipolitiken, som har som mål att minska utsläppen med 80 procent till 2050. Då måste kolkraften vara utfasad sedan länge. Det stämmer också med den tyska opinionen. I en opinionsmätning från i våras svarade 81 procent av de tillfrågade att de anser att kolkraften ska avvecklas före 2040. Ett beslut att avveckla kolkraften skulle alltså troligen ha mycket hög legitimitet hos både politiker och allmänhet.
 
Men tyvärr händer det alltför lite i verkligheten. Det som hindrar en avveckling är ett intensivt och smutsigt lobbyarbete som bedrivs av energibolagen, främst RWE och Vattenfall. Senast i våras drev bolagen en aggressiv kampanj för att stoppa ny lagstiftning som hade inneburit att flera kolkraftverk fick stänga. På grund av denna kampanj har den tyska regeringen nu vattnat ur lagförslaget.
 
Vi menar att ett svenskt beslut om en långsiktig utfasning av Vattenfalls kolkraftverk till 2030 antagligen skulle välkomnas av den tyska regeringen och, i vilket fall som helst, behöver den ske i samråd med Tyskland. Det skulle kunna leda till ett mycket givande energi- och klimatpolitiskt samarbete mellan Sverige och Tyskland. Men i principfrågan har självklart Sverige både rätt och skyldighet att ta ansvar för den verksamhet statens bolag bedriver och den utveckling dessa bolag understödjer, även när det sker i ett annat land.
 
Om man anser att beslutet måste vara upp till Tyskland blir det också svårt att kräva av andra statliga eller privata bolag såsom Telia, H&M och Ikea att de ska ha affärs- och produktionsmetoder som är miljömässigt eller etiskt bättre än de lagar som gäller i de länder där de är verksamma, exempelvis Uzbekistan, Kina, Bangladesh eller Liberia. Självklart kan och ska vi ställa högre krav på bolagen än dem som råder i produktionsländerna. Det är ett politiskt vedertaget sätt att främja en hållbar utveckling och likaså en central tanke i den svenska utrikespolitiken, politik för global utveckling (PGU).
 
Det är också Sveriges rätt och skyldighet att påverka andra länders klimat- och energipolitik. Det gör regeringen redan genom Världsbanken där Sverige vill stoppa utlåningen till kolkraftverk i fattiga länder. Regeringen gör det även inom Europeiska investeringsbanken (EIB) där Sverige likaså är emot finansiering av kolkraftverk. Vidare gör Sverige det i allra högsta grad i de internationella klimatförhandlingarna och i EU där regeringen försöker förmå många andra länder att styra om från fossil energi till förnybar.