Andreas på Kebnekaise

I dag för en vecka sedan samlades en salig blandning människor på Kebnekaise, som kan stoltsera med Sveriges högsta punkt - Sydtoppen. Det låter kanske konstigt, men det kan vara en av de sista gångerna som man kan kombinera  ”Sveriges högsta” och ”Sydtoppen”. Glaciären som ligger på Sydtoppen behöver nämligen bara smälta 70 cm till - sedan är det en annan topp som blir högst: Nordtoppen. Under året som gått har nämligen nämnda glaciär smält tre meter... så det är rimligt att anta att någon gång nästa år så kommer Sydtoppen vara Sveriges näst högsta.

Vi som besökte Kebnekaises smältande glaciär är oroade över detta. Inte just över att hugade bergsbestigare måste gå några hundra meter extra för att nå sitt mål (Nord- och Sydtoppen skiljs åt av en smal bergsrygg som är ca 400 meter lång) utan för att detta är en symbol för något annat som är på gång att hända. Ni vet vad det handlar om. Ända sen 70-talet har miljöorganisationer skrikit sig hesa för att få omvärlden att hejda utvecklingen, men till ingen nytta. Istället kan man i media nuförtiden få uppfattningen av att förändringarna inte sker här, utan på annan ort: havsnivån stiger kring polynesiska östaten Tuvalu, havsisen runt Nordpolen smälter och isbjörnarna svälter. Men det händer också här, runt omkring oss i den svenska fjällvärlden.

Glaciärerna drar sig tillbaka, trädgränsen drar sig högre upp på berget och permafrostlagret blir tunnare. Vi kommer ALLA drabbas, även i Sverige. Det budskapet ville jag förmedla genom att besöka Kebnekaise.

Katarina Inga - renägare och biolog
Katarina Inga, renägare och biolog, var med på turen.
Bild: Greenpeace/Johanna Hanno


Med på turen hade vi en renägare, tillika biolog, som bor i området, Katarina Inga. Hon är också bekymrad, på ett mycket mer påtagligt sätt än jag. Samernas mark blir allt mer begränsad eftersom renarnas betesmarker förändras i och med klimatförändringarna. Det, i samband med de i intrång som görs av företag med kommersiella intressen, gör att marken bokstavligen krymper under deras fötter. Samerna utgör en del av de fyra miljoner människor i Arktis vars liv på ett eller annat sätt kommer påverkas drastiskt av ett varmare klimat.

Själv är jag inte en av dessa Arktis-innevånare men jag har de senaste tio åren haft Arktis som arbetsplats, som guide och expeditionsledare. Jag påminns dagligen om hur hotat detta ekosystem är. Jag ser med egna ögon hur artsammansättningen förändras, hur glaciärerna smälter och hur polarisens utbredning blir mindre och mindre. Och det gör mig väldigt oroad, för  det är inte ett lokalt och isolerat problem - vi är alla beroende av att ett välmående Arktis.

Det kan vara knepigt att ta sig fram över isen!

Bild: Greenpeace/Johanna Hanno

Representanter från Greenpeace var också med på turen. Förutom denna symboliska resa som vi alla gjorde för att sprida budskapet om behovet av ett skyddat Arktis, så talar statistiken som Greenpeace tagit fram sitt tydliga språk: nästan 75 procent av de tillfrågade i 30 länder vill få till en fristad i Norra ishavet, kring Nordpolen. Dessutom har över 5,7 miljoner människor gett sin underskrift till kampanjen ”Save the Arctic”. Och vi står ju inte helt utan lösningar om handlingskraften finns. Vi kan börja med att minska påfrestningen på Arktis lokalt genom att förbjuda oljeborrning och destruktivt, kommersiellt fiske. Vi kan minska belastningen på de arktiska ekosystemen utifrån, genom att sätta stopp för eldandet av fossila bränslen. Vi kan stoppa stora kolgruveprojekt, såsom Vattenfalls brunkolgruvor i Tyskland, vilka bidrar till ytterligare  temperaturhöjningar när kolen eldas upp.

Lyssna på ursprungsfolken, lyssna på forskarna, lyssna på miljöorganisationerna:

Skydda Arktis!

Se filmen om besöket på Kebnekaise: