Högt uppe, fastkedjad inne i styrhytten till en av lyftkranarna på fartyget Clipper Hope, ser jag allt. På kajen, omringade av poliser, ockuperar aktivister högen av tackjärn som ska lastas i fartygets lastutrymmen. På lyftkranen bredvid arbetar två klättrare med att veckla ut en banderoll med budskapet ”Amazonas blir träkol – Brasilien stängs av motorsågen”. På Clipper Hopes däck, som nu är sida vid sida och förtöjt med Rainbow Warrior, står en något konfunderad och stundvis fotograferande besättning. Jag och tre andra aktivister har i São Luis hamn bordat Clipper Hope och klättrat upp i lyftkranarna som vi ockuperar för att uppmärksamma den smutsiga sanningen bakom tackjärnet som väntar på kajen.
Tackjärn är en huvudingrediens i stål och i produktionen skövlas enorma mängder regnskog för att tillverka träkol som används som bränsle till upphettningsprocessen. Dessa träkolsläger är utspridda i Amazonasskogen och är ofta sammankopplade med illegal regnskogsskövling, slavkraft och invadering av de inhemska befolkningarnas land. Det färdiga tackjärnet fraktas sedan till USA för att bli stål. Det här stålet köpts sedan av globala bilföretag som BMW, Mercedes, Ford och GM.
Kvällen innan aktionen var jag nervös. Som första klättrare upp visste jag inte vad jag skulle finna på ombord och hur besättningen skulle reagera när mitt huvud stack upp över relingen. Om de blir hemskt arga är det nog fördelaktigt att le, tänkte jag och upprepade mantrat ”Klättra, borda, LE” resten av kvällen. Jag ritade en barnslig serieteckning av det planerade händelseförloppet för att meddela mitt försvunna lugn att det fanns en genomtänkt plan. Inte bara EN plan… utan en A, B, C osv. hela vägen till plan K faktiskt! Förvirrande, tyckte mitt lugn och fortsatte att vara försvunnet. Att jag är höjdrädd gjorde inte saken bättre.
Jag stod längst upp i kranen när jag tog emot beskedet på radion att vi skulle avsluta blockaden. Ockupationen av kranarna och tackjärnet varade hela dagen och jag applåderar de uthålliga aktivisterna som stod i den stekande solen på den brännheta tackjärnshögen hela dagen. Aktionen hade gett snabba resultat. Genom aktionen fångades vice borgmästarens uppmärksamhet som gav en försäkran om att i veckan organisera ett möte mellan oss, ledarna i tackjärnsindustrin och juridiska representanter för att diskutera bevisen mot att industrin är ihopkopplad med illegal skogsskövling och slavkraft och vidta lämpliga åtgärder. Mötet är en seger men inte lösningen, utan början på en kamp.
Det här var min första aktion med Greenpeace. Att ta språnget mellan två fartyg, från Rainbow Warriors reling till repstegen längst Clipper Hopes sida, var skrämmande. Jag gjorde det för att ett språng mot aktion och förändring till varje pris måste tas. President Dilma misslyckades i fredags med att lägga sitt fullständiga veto mot lagen som innebär en stor försvagning av Amazonasskogens juridiska skydd. Hon har dock fortfarande möjligheten att stödja Greenpeace lagförslag med en nollvision mot avskogning. Avslutningsvis vill jag återupprepa mitt mantra ”Klättra, borda, le”. Dilma behöver ta ett språng mot aktion mellan två fartyg, börja klättra upp mot förändring, borda relingen till försummandet av Amazonas och väl ombord; le! Kan en norrlänning med höjdskräck så kan nog Dilma med.