Leo framför reaktor 4Jag har åkt till Ukraina för att få en uppfattning om hur människorna i här påverkas idag, 25 år efter Tjernobylolyckan. I huvudstaden Kiev har jag mött gamla och unga, som alla har sin historia att berätta.

De flesta jag pratar med förstår inte varför jag är intresserad av Tjernobylolyckan. Här i Ukraina talas det inte mycket om vad som hände, inte nu och inte då. -Det har med historia att göra, och sådana här historier gör man bäst i att glömma. Kiev ligger cirka 10 mil från Tjernobyl och utsattes för en stor mängd radioaktivt utsläpp efter olyckan.

Jag skriver en artikel om 25-åringar i Kiev. De som är jämngamla med olyckan. Ingen av dom var tillräckligt gamla för att minnas vad som hände när olyckan inträffade, men de flesta har drabbats på ett eller annat sätt av de radioaktiva utsläppen. Anna berättar för mig att alla i hennes klass förutom två hade olika sjukdomar.

Sasha, en annan 25-åring berättar att han hade svullna sköldkörtlar och att han var trött och ofta sjuk som ung, något läkarna sade berodde på strålningen. Han visar också upp sitt gamla id-kort från barndomen. Det gula kortet är något som alla ”Tjernobylbarn” fick. Det gav speciella förmåner i Sovjet som gratis tunnelbana eller semesterresor. Ett tafatt försök att kompensera alla de som utsatts för olyckan.

Tjernobyl har även gett en viss ekonomisk avkastning. En av Ukrainas populäraste turistattraktioner är en dagstur in i den avspärrade zonen kring Tjernobyl - ”Atomturism”

Tjernobyl-turisterJag bestämmer mig för att åka med på en av dessa turer. Det är ett hundratal förväntansfulla människor från hela världen som möts vid frihetstorget i Kiev. Vissa är där för att förstå vad olyckan handlar om, vissa är uppenbarligen där för att ha en galen historia att berätta för kompisarna när de kommer hem. Tjernobyl har blivit en ”cool grej” precis som att åka till Kambodja och skjuta kor med raketgevär.

Det är många fnitter och förväntansfulla röster i bussen på vägen förbi vägspärrar och radioaktivitetsskyltar. Vi stannar snabbt vid grindarna in till reaktor 4 för att ta foton och åker sedan vidare till den övergivna staden Pripyat. Nu har alla skämtare i gruppen tystnat. Ingen undkommer övergivna dagis där nallebjörnar ligger kvar i lekrummen eller skolorna vars läroböcker fortfarande ligger öppna. Ett pariserhjul står och rostar bland björkar och granar som sprängt fram genom asfalten och överallt gapar fönstren  tomma i övergivna bostadshus.  På vägen hem är det tyst i bussen.

Resan till Ukraina har fått mig att tänka. Jag är glad att jag tog mig hit. Jag har länge varit kritisk till kärnkraft som energikälla, men att verkligen se konsekvenserna efter en kärnkraftsolycka är en helt annan sak än att försöka förstå hur illa det kan gå bara genom att utgå ifrån forskningsrapporter och artiklar. Tjernobyl och Pripyat och är gripande minnesmonument över kärnkraftens konsekvenser, Ukrainarnas egna berättelser likaså.

- Leo Stolpe Törneman

(Samtliga bilder © Leo Stolpe Törneman)