den 25 augusti 2014 Greenpeace på plats i Lausitz

#vattenfail © Rasmus Törnqvist/Greenpeace


Jag är nyligen hemkommen från Kerkwitz i Lausitzregionen i östra Tyskland efter att ha deltagit i den 8 km långa mänskliga kedjan som bildades där i lördags. När jag försöker samla mina intryck inser jag hur splittrade de är. Bilder av brunkolsgruvor står mot bilder av söta byar och ett vackert landskap som hotas. Känslan av maktlöshet över att de stora företagens hänsynslöshet ställs mot glädjen och hoppet i att protesterna samlat så många människor och fått stort genomslag.   

Vi började resan med att besöka Vattenfalls brunkolsgruva Jänschwalde. Gruvan breder ut sig som ett stort sår som fortsätter och fortsätter genom landskapet. De fina, gamla byarna omges av vackra naturområden. Den campingplats där vi bodde under helgen ligger i ett naturreservat och ägdes av en man vid namn Steffen Krautz. Han talade med oss om hur både hans hus i Kerkwitz och hans vackra campingplats täcks av området som kommer att bli en ny brunkolsgruva om Vattenfall får som de vill.     

den 25 augusti 2014

Steffen Krautz i Kerkwitz

 
Trots den maktlöshet som han och många med honom från byarna som hotas känner, fanns det extremt mycket värme i de möten jag haft under dessa dagar. Glädjen över att mer än 7500 människor från nästan 30 länder hade samlats för att försöka rädda deras hembygd smittade av sig.  Att vi var så många som 50 personer från Sverige väckte en tacksamhet som jag inte känner att vi förtjänar. Ja, vi kämpar för samma sak men faktumet att det är mitt hemlands statliga bolag som gör detta får mig att skämmas över att vara svensk.

Till vilken nytta vill Vattenfall förstöra dessa vackra bokskogar, jämna byar med marken samt tvångsförflytta människor som levt här hela sina liv här? För att bryta det smutsigaste av alla fossila bränslen, bränslen som inte ens behövs om vi bara satsar på ett hålbar energisystem. Med energieffektivisering och förnybar energi kan vi ha en framtid där Steffen och de andra kan bo kvar i sina hem.

Trots allt, känner jag just nu framförallt glädje, glädje över fina möten och glädje över stämningen under helgen. Både i den nordiska delegationen där åldern gick från 18 till 75 år och bland de andra deltagarna rådde en hoppfullhet. När så många människor protesterar känns det som att någon måste lyssna, vi är många som vill ha förändring. Ska Sverige ha någon trovärdighet i miljö- och klimatfrågor måste Vattenfalls ägardirektiv skärpas och personligen sätter jag mitt hopp till de svenska politikerna.

 

Kort film från kedjan, mer om kampanjen mot Vattenfall.