Mitt senaste blogginlägg – ”Välkommen till nya jobbet, fiskeriministern!” – har väckt övervägande positiva reaktioner, bland annat i Fiskejournalen som kallar det ”välskrivet och tänkvärt”. Men Anders Svensson, som står bakom bloggen Njord, är av annan uppfattning.

Ett av Svenssons kritiska argument är att bilden som jag valde för att illustrera blogginlägget visar en spansk trålare, inte en svensk fiskebåt. Här bör poängteras att mitt inlägg berörde just ett europeiskt perspektiv, att överfiske är en gemensam europeisk (och internationell) fråga och att vår minister bör spela en viktig roll i förvaltningen av hela Europas fiskeflotta.

Vidare kommenterar Svensson de brådskande förändringar som vi hoppas se från regeringen:

1. Fiskekvoterna måste vara i linje med vad havet tål.  Svenssons kommentar handlar i stort sett bara om torsk och Östersjön, att ”tilldelade kvoter [i Östersjön] är mycket större än det aktuella fisket.” Det är sant. Men återigen, jag begränsade mig inte till bara detta bestånd. Ännu viktigare, vad beror denna situation på? Kanske lider fortfarande både bestånd och fiskstorlek från åren av för hårt riktat fiske? Kanske har bifångsten i det pelagiska fisket spelat in? Kanske har sill- och skarpsillfisket bidragit till att rubba den ekologiska balansen i Östersjön? Kanske har ”highgrading”, som man vet pågick under tidigare år hos västkustbottentrålare i Östersjön, bidragit? En sak är klar: mindre landad fisk beror inte på minskad kapacitet, den beror på minskade resurser i haven. En fortsatt tilldelning av TACs (Total Allowable Catch) överstigande vetenskapliga råd är inte en acceptabel väg framåt. Och tyvärr verkar man vara på väg att göra om gamla misstag, trots det strikta påbudet i den nya Gemensamma fiskepolitiken.

2. Fiskekvoterna ska tilldelas på ett sätt som gynnar småskaligt, kustnära och skonsamt fiske. Svenssons svar är att även småskaligt fiske kan vara destruktivt. Det stämmer, inte alla små båtar fiskar på ett skonsamt sätt. Däremot har större båtar ett grundläggande problem, vare sig det handlar om pelagiskt fiske eller om bottentrålare: De är beroende av tillgång till en mycket större resurs för sin lönsamhet. Om beståndet vid landets kust är otillräckligt blir det just dessa båtar som hamnar vid andra länders kuster, där fiskeriförvaltning ofta är starkt bristfällig och korruptionen utbredd. Fallet med EU-flottors otillåtna fiske utanför Västsaharas kust är bara ett av många talande exempel. 

3. Introduktion av andra styrmedel för att förbättra fiskeflottans struktur. Svensson tycks tolka detta förslag som ett motstånd mot ITQ (Individual Transferable Quotas). Det är otvivelaktigt så att individuella överföringsbara kvoter, då de tillämpas blint och helt öppet, har bidragit till att vrida fiskeflottor åt fel håll. Se bara på vad som hänt i Danmark, där småskaliga fiskare i stort sett blev utköpta från fältet. Men jag är helt beredd att diskutera andra sätt att tillämpa ITQs, om de tillämpas på ett smart sätt, som till exempel i Norge, där kvoterna kan överföras inom en sektor från stora till små båtar, men inte tvärtom.  Man kan också etablera mera tidsbegränsade ITQs, eller se till att en del av TAC bibehålls i statens händer och lämnas ut enligt skonsamhetskriterier, som ett omstruktureringsverktyg. Andra mekanismer som har fungerat är en obligatorisk skrotning av fartyg.

4. Skapa fler marina skyddade områden. Svensson instämmer och delar därmed både min egen och forskavärldens syn på behovet av större nätverk av skyddade områden till havs. Dock vill han inte acceptera vårt krav på fiskeförbud i sådana reservat. Svenska fiskare, oavsett storlek och redskap, har alltid opponerat sig mot vårt krav på reservat. Vi kommer att fortsätta stå på olika sidor i denna fråga och jag tror att detta beror på en djup ideologisk skillnad i natursyn. Prioriteten för oss har alltid varit, är och förblir en levande havsmiljö. För fiskaren är det möjligheten att fiska nu. Mycket har skrivits om att marina reservat i längden leder till större och hälsosammare kommersiella bestånd. Ja, det är sant, men det är inte därför jag propagerar för dessa reservat, utan för att jag vill se ett levande marint ekosystem.

Svensson menar vidare att den svenska överkapaciteten inte är ett stort problem, med undantag för räkfisket. Han skriver: ”Fiskerikapaciteten inom om räkfisket behöver minska. Inom övriga svenska fisken som torskfisket i Östersjön och fiskfisket på Västkusten är överetableringen inte stor”.

En helt annan verklighetsbeskrivning ges i Havs- och Vattenmyndighetens rapport ”Balansen mellan fiskeflottan och tillgängliga fiskemöjligheter” (2014). Med stöd av SLU:s forskning framgår här att ”… det finns en överkapacitet främst inom räkfisket, fiskfisket i Västerhavet samt torskfisket i Östersjön. I räkfisket bedöms överkapaciteten vara 30-40 procent och då framförallt bland fartyg över 20 meter. Överkapaciteten bedöms ligga i samma storleksordning i fiskfisket i Västerhavet medan överkapaciteten inom torskfisket i Östersjön bedöms ligga mellan 20 och 35 procent, där det främst är fartyg över 20 meter som hamnar i den övre delen av intervallet.”

Dima Litvinov, ansvarig för för havs- och fiskefrågor