Hans ena hand skakade min i en hälsning och den andra handen höll ett stadigt grepp om maskingeväret. Mannen med geväret som jag blir presenterad för är en del av en grupp knarkhandlare som uppehåller sig vid gränden vi passerar. Jag är i en av Rios många favelas (slumområden), tillsammans med en bekant uppväxt i samma favela, för att lära känna en annan del av Rio medan jag är här som volontärmatros ombord på Rainbow Warrior. Senare samma dag klättrar jag uppför berget och turistmålet Sockertoppen i centrala Rio. Väl uppe på toppen är det första jag ser en diamantbutik. Kontrasten är rätt stor mellan maskingevär och diamantbutiker, men staden är densamma. Den största kontrasten av alla är dock den mellan den framtid världen behöver och den framtid som världens ledare just nu förhandlar fram på miljötoppmötet Rio+20. Men strunta i de nedslående förhandlingarna för en stund, för det viktigaste under detta möte händer någon helt annanstans!
För några veckor sedan hängde jag från en ankarkätting till ett fraktfartyg under en aktion utklädd till FN delegat med en banderoll som löd ”Rio+20: Business as usual?”. När nu förhandlingarna inte ens når upp till de lägsta förväntningarna förstod jag att ”Business as usual” och massa blablabla utan handling är precis vad jag kan förvänta mig av världsledarnas förhandlingar. Så vilken tur att det inte bara är världsledare som kan förändra välden!
I ett stort parkområde deltar Greenpeace i People´s Summit (Folkets toppmöte) där det globala civila samhället (vi, folket, med andra ord) har sitt eget alternativa toppmöte där vi tar upp det våra ledare struntar i. Även Rainbow Warrior är en plattform för folkets röst. I helgen kom 5000 personer för att besöka skeppet och höra om krisen Amazonas befinner sig i och lösningen på problemet. Idag dansade vi protestdans på däck tillsammans med en grupp från ursprungsfolket Xavante, som berättade för oss om hur deras land är så förstört av illegala skogsskövlare att de snart varken har rent vatten att dricka eller mat att äta. Regeringen har inte gett dem den hjälp de lovade efter förra miljömötet för tjugo år sedan. Vi kan inte vänta i tjugo år till, säger de.
För mig är inte Rio+20 en besvikelse, bara en del av det. Bara för att världens regeringar och stora företag har en stor sandhög mitt på golvet i möteslokalen där de kollektivt verkar ha stuckit ner sina huvuden, dagdrömmandes om ”hållbar” ekonomisk tillväxt, så betyder inte det av vi kan stå bredvid och låta det ske. Xavantefolket och resten av världen kan inte vänta i 20 år till. Det är inte bara världsledarna som har makt. Underskatta aldrig kraften när vi kollektivt lägger vår energi och fokus på vad vi vet är rätt. Om det så är protestdanser, en aktion, en demonstration, att signera ett förslag till en skogslag mot skövling eller sprida medvetande genom att berätta för en vän om något du tycker är viktigt så gör vi tillsammans skillnad.
När jag klättrade längst sidan av berget Sockertoppen såg jag Rios vackra, skogsklädda berg men även de kontrasterande oljeplattformarna som ockuperar samma vy. I ett samhälle där vi tar bilen istället för att använda benen och handlar i affären istället för att jaga och odla är det lätt att glömma bort att titta upp från asfalten och se naturen som vi alla är beroende av. Imorgon kommer vi, tillsammans med tusentals andra, demonstrera mot den oacceptabla utkomsten av förhandlingarna. Även om ledarna på Rio+20 inte kommer ihåg att titta upp från asfalten och oljeplattformarna och se naturen och Rios gröna bergstoppar så kan jag garantera att vi, folket, kommer att göra det. Det är minsann inte fy skam!