Ett år efter olyckan i Mexikanska golfen, där oljeriggen Deepwater Horizon exploderade och sjönk till botten, ligger oljan tjock på havsbotten och döda sköldpaddor och delfiner fortsätter spolas in till stränderna. Sedan olyckan, där elva människor fick sätta livet till, har mer än 6000 djur hittats döda, de flesta sjöfåglar. Men många fler beräknas ha dukat under och helt enkelt sjunkit till botten, band annat de valhajar som sågs leta mat i olycksområdet under sommaren.

 

Therese Jacobson i Mexikanska golfen sommaren 2010.

Jag var där i somras som del av det Greenpeace-team som var på plats vid golfen under många månader. Jag kommer aldrig att glömma den hemska känslan när man såg delfinerna simma i oljigt vatten och försöka blåsa ut olja ur blåshålet. Överallt där vi var fanns oljan och alla pratade om den och om de hemska effekter alla såg. Då kändes det och känns fortfarande som ett hån när man hör företrädare från oljeindustrin tala om hur bra de kan kontrollera risker och hantera utsläpp.

Forskare från universitet i hela södra USA har letat efter olja och dokumenterat oljans effekter sedan olyckan. Vad de hittar är döda kallvattenskoraller på bottnarna, oljekletiga bottnar, ett påverkat bottenliv och marina däggdjur och utrotningshotade havssköldpaddor som dör i mycket större antal än under normala år (se vår rapport Deepwater Horizon - one year on).

Det är inte särskilt konstigt med tanke på att runt 700 miljoner liter olja spyddes ut ur havsbotten på 1500 meter djup under tre månaders tid. För att oljan skulle lösa upp sig och inte flyta upp till ytan använde man flera miljoner liter lösningsmedel, Corexit. Det har lett till att oljan inte syns på turiststränder eller från luften. Istället har den drivit runt i stora plymer under ytan.

De här effekterna talar BP inte gärna om på sitt årsmöte eller i sin kommunikation. Där ligger istället fokus på att lägga locket på och invagga alla i tron att problemet var olyckligt, men att allt nu är löst. Det är naturligtvis helt fel. Syftet med retoriken är att kunna kunna fortsätta borra efter olja i lika känsliga områden, och inte minst i ännu mer riskabla och sårbara områden som Arktis, utan begränsningar.

Idag säger BPs styrelseordförande Carl-Henrik Svanberg i en intervju i Svenska Dagbladet apropå klimatförändringarna att världen nog kan klara ett par graders uppvärmning: "De flesta är nog överens om att världen kan tåla ett par graders uppvärmning, sedan får vi större effekter. Dessutom handlar det inte om att sluta med fossila bränslen utan att hitta rätt balans."

Sådana påståenden visar en stor okunskap och gör att det känns ännu mer skrämmande att de vill kasta sig över Arktis.

Runtom i Arktis, i såväl Ryssland som USA, Kanada, Norge och Grönland har alla de stora oljebolagen och ett gäng mindre bolag licenser för att borra efter olja. Trots att man inte har en aning om hur man skulle hantera en olycka i de svåra förhållanden som gäller i Arktis. Både vad gäller infrastruktur, isfyllda vatten och hårt väder.

Det är ju bara att se hur det gick när de skulle ta upp olja som läckt ut från fartyget Godafoss utanför Oslo tidigare i år

Det var is på platsen och de använde ”best available technology”. Det innebar kranar som lyfte upp isflaken ett och ett, kvastar och skyfflar. Om inte ens en av världens mest förberedda oljenationer kan hantera en liten oljeolycka på ett bättre sätt på hemmaplan, hur ska vi då kunna tillåta att oljebolagen riskerar  stora olyckor i Arktis? Arktis fantastiska djurliv och alla de människor som är beroende av det klarar inte en olycka som ger katastrofala effekter i många, många år framöver.

Sverige tar över ordförandeskapet i Arktiska rådet i maj i år. Vi i Sverige har då en chans och ett ansvar att driva frågan om ett fungerande skydd för Arktis. Det gäller för oss alla att påminna vår representant, utrikesminister Carl Bildt, om att Arktis unika och känsliga miljö måste ha högsta prioritet.

/Therese Jacobson