För fyra årtionden sedan , ungefär vid den tid som Greenpeace grundades, började forskare satellitbevaka den arktiska isen. Vid den tiden sågs kärnvapen som det största hotet mot mänskligheten. Nu vet vi, delvis på grund av de där satelliterna, att det är klimatförändringarna som är det största hotet. Det mest synliga beviset på den globala uppvärmningen är den drastiska minskningen av arktisk havsis.
De där modiga Greenpeace-grundarna seglade ut för att stoppa amerikanska kärnvapenprov. Vi på Arctic Sunrise har gett oss ut för att studera den arktiska packisen. Om man kan säga att en organisation har sin egen arvsmassa, skulle sjöfarandet vara en viktig del av vår. Viljan att ta med oss människor till de okända delarna av vår värld för att visa hur skyddsvärda de är skulle vara en annan viktig del av vår DNA.
“Grattis på födelsedagen” stod det igår på svarta tavlan i mässen, och vi firade organisationens 40-årsdag med tårta. Jag tror att den godaste chokladtårtan i världen är den som äts vid 80 grader nord, inuti ett varmt fartyg medan man ser ut över vad jag tror är den mest bedövande vackra platsen på vår planet. Eller som en av mina skeppskamrater sade igår: ”det finns inte så mycket annat där ute än is och mer is, och då och då någon varelse, men det har förändrat hur jag ser på världen”
Igår rapporterade National Snow and Ice Data Center att vi i år har nått den näst minsta utbredningen av arktisk havsis sedan mätningarna började. Vi kan känna av hur väderförhållandena här ändras, då vi går mot vinter. Norra ishavet börjar nu frysa till igen. Under våra första veckor i isen hade vi temperaturer så höga som fem plusgrader. Då vi återvände igår efter en kort sväng till Svalbard hade temperaturen sjunkit till 8 grader, och det blir kallare. Den kallare och torrare luften i kombination med mindre blåst gör sikten klarare och det vackra, vidsträckta landskapet runt oss blir tydligt.
Det är en sorglig tanke att jag om ytterligare två decennier kan stå på ett Greenpeacefartyg vid samma latitud, och bara se öppet vatten runtom. Det är nästan ofattbart. Vid det laget skulle Norra ishavet kunna likna Östersjön – täckt av is på vintern och helt öppet på sommaren. Det gör mig också arg att tänka på hur regeringar och företag förbereder sig på att exploatera de nu isfria områdena i Arktis, som om det bara var ännu en affärsmöjlighet.
Hyckleriet hos politikerna i de arktiska länderna, då de enda dagen presenterar alarmrapporter om tillståndet i Arktis, och nästa dag delar ut tillstånd till oljeborrning, fiske och gruvdrift längre norrut än någonsin förut. Det är dags att ta ställning.